Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Stockholmsskolan - 12. Hur det sedan blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhälle blir en begränsning av konjunkturpolitiken till frågan om
totalbudgetens balansering eller icke balansering otillräcklig.
Den reservation jag gjorde i förra sektionen att statens utgifter för
befolkningens hälsa och utbildning var en investering i arbetskraftens
kvalitet och produktivitet blir mycket mer betydelsefull i den utbyggda
välfärdsstaten. Men samtidigt blir svårigheten att kvantitativt mäta
denna produktiva investering och placera den rätt i tiden lika stor som
på trettiotalet.
I vårt alltmer korporativistiska samhälle har rentav gränsdragningen
mellan den offentliga och den privata sektorn blivit i viss mån
flytande. Under alla dessa nytillkomna förhållanden blir även själva
begreppet totalbudget oklart och likaså uppdelningen på driftsbudget och
kapitalbudget. En analys av vad som hänt med vår ekonomi har ställts
inför en alltmer invecklad och sammanrörd verklighet.
Detta var så redan på femtio- och sextiotalen. Sedan har under snart
ett årtionde oljeprisernas stegring och reaktionen härpå både i Sverige
och utlandet först lett till en inflatorisk utveckling som gör alla
bedömningar i reala termer svåra eller ogenomförbara. Samtidigt har stora
förskjutningar i relativa priser skapat en strukturkris inom industrien.
Regering och riksdag har drivits till en bidragspolitik av väldiga mått,
styrd av påtryckningsgrupper, delvis lokala.
Dessa våldsamma bidragspolitiska utgifter har varit av de mest
brokiga slag. Det har varit fråga om rena kapitalbidrag, lån givna på olika
villkor, sammanslagningar av företag till koncerner som fått statliga
investeringar och även nationaliseringar. I vilken utsträckning dessa
statsutgifter skulle kunna räknas som del av en kapitalbudget i vår
gamla mening är ovisst och oredovisat. Förlusttäckning kan ju inte
jämställas med investering.
Hela denna krispolitik har vi fått följa såsom den tid efter annan
utportionerats i massmedia. Den har inte varit förutsedd och förberedd
men bestått i en ström av improvisationer. Som "planhushållning" har
den varit planlös. Först under de allra senaste åren har den bragts
under vetenskaplig analys, närmast från synpunkten av hur den
gradvis skall kunna avvecklas.
Jag har redan givit skälen varför den ekonomiska analysen för att ha
mening måste inriktas på den samhälleliga totalbudgeten och
samtidigt givit skälen varför denna totalbudget blir allt svårare att fastställa
och ges en klar mening. Krisutgifterna har i huvudsak gjorts på anslag
från statsbudgeten och återfört intresset till dess balansering, vilket av
många skäl och på många sätt är irrationellt. Även före den nu
rådande extrema krissituationen hade en egendomlig tankeinriktning med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
