Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Per Albin, Möller och Wigforss - 2. Hur Per Albin blev så dominerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer och mer kommit att praktiskt taget förhindra mindre bemedlade
personer att bli egna jordbruksföretagare, om de inte ärvt gården utan
att ha alltför många medarvingar.
I den diskussion som uppstod inom statsrådsberedningen talade
flera av de nytillkomna regeringsledamöterna för en radikal
överarbetning av förslaget, som pliktskyldigast framlagts för oss av Per Edvin
Sköld som då var jordbruksminister. Även konsultativa statsrådet
Sträng, som dock skulle arbeta som biträdande åt Sköld, var starkt
kritisk. De gamla från samlingsregeringens dagar höll sig tysta.
Slutligen överraskade oss Per Albin med att enkelt och blankt deklarera: "Vi
får väl följa jordbruksministern." Sträng som då hörde till de nya unga
räckte upp handen och sa: "Skall vi inte votera?" Han avsnoppades
effektivt av Per Albin: "I den här regeringen voterar vi aldrig."
Så gick det regelbundet till. Per Albin satt vanligen länge tyst medan
vi andra diskuterade. Men till skillnad från denna första gång, då han
tydligen kände sig bunden av åtaganden som han inte ansåg sig kunna
bryta, lyssnade och funderade han. När han till slut kom med sin
slutsats, som regelbundet avslutade diskussionen och blev
regeringens beslut, visade det sig att han uppenbarligen tillgodogjort sig
argumenten och då ofta kommit till en annan mening än vi kunde ha
väntat.
Jag minns många sådana episoder från mitt eget område.
Norrbottens järnverk, som jag fått överta från Ohlin i samlingsregeringen och
för vars framtid jag från början kände största oro,2 hade som
styrelseordförande en inte särskilt industrikunnig landshövding för
Norrbotten, som jag ville ersätta med en industriman, vilken jag, trots det
redan den tiden organiserade PHM-motståndet, till slut lyckades
mobilisera.
Det skedde tack vare hjälp av Ernfrid Browaldh, Tores far. Han hade
självständigheten och modet att gå emot det kapitalistiska
etablissemanget, samlat till en organiserad bojkott mot regeringen i denna
liksom i många andra frågor. Jag minns att han sa, när vi skulle ha
lunch tillsammans i hans bank: "I den här soffan satt för en halvtimme
sedan en delegation som sökte övertala mig att inte hjälpa dig att få en
man från industrin."
Jag hade alltså nu en mera kompetent person att föreslå, Gerard de
Geer i Lesjöfors, som Browaldh förmått ställa sig till förfogande. Men
särskilt eftersom landshövdingen bara hade ett år fram till
pensionsåldern, var de äldre och erfarna statsrådskamraterna emot mitt förslag,
som ju stred mot alla svenska vanor. Per Albin satt tyst som vanligt
och grubblade. Till slut kom hans bedömning, som överraskade oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
