Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Per Albin, Möller och Wigforss - 2. Hur Per Albin blev så dominerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla, att vi fick offra landshövdingen.
En gång hade jag kommit på en kolhandlare med oegentligheter och
ville vidta en kraftig åtgärd mot honom. Jag la fram saken vid nästa
regeringslunch, som den tiden regelbundet bringade oss alla
tillsammans som inte var förhindrade av alldeles trängande skäl, och där
alltid många små delikata frågor avhandlades. Stämningen var litet
beklämd eftersom vi alla visste att kolhandlaren hörde till Per Albins
närmaste bowlingvänner. Ingen annan sa något. Men så kom Per
Albins avgörande ord, att jag hade rätt och måste handla som jag
föreslagit.
Jag vill understryka att när regerandet ganska ofta tog denna form
berodde det inte på någon blind underkastelse, som skulle ha varit
alldeles främmande för den tidens socialdemokrater, eller några
påtryckningar eller en demonstrativ vilja till maktutövning från Per
Albins sida. Per Albin var inte personligen maktlysten, än mindre
härsklysten. Vår underkastelse var frivillig och berodde i stället på att vi alla
visste att han lyssnade så noga på allt som sas, att han funderade och
att han var beredd att bli övertygad och ändra uppfattning.
Vi hade helt enkelt lärt oss lita på hans obundna omdöme. Och vi
hade kommit att hysa utomordentlig respekt för hans intelligens, hans
öppenhet för argument och hans fullkomliga oberoende av alla
personliga bindningar. När vi i regeringen stod inför en fråga, som krävde
avgörande, blev det normalt att vi till slut litade på Per Albins
omdöme.
Jag har ingen anledning att tänka mig annat än att också i den
föregående samlingsregeringen det oftast hade gått till på samma sätt,
trots att de avgöranden som då skulle träffas många gånger gällde
frågor, där riskerna var så ofantligt mycket större och åsiktsgrundvalen
mindre samstämmig. Från minnesanteckningar gjorda under denna
spända tid av flera medlemmar i denna regering känner vi nu rätt väl
inställningarna i olika krislägen, och hur de ibland bröt sig, inte alltid
uppdragna efter partilinjer.
Vid några mycket farliga tillfällen förekom det, som vi nu fått veta,
att Per Albin öppnade debatten genom ett kort anförande, vilket aldrig
hände i den efterföljande rent socialdemokratiska regeringen. Efter
diskussionen blev så regeringsbesluten nog ganska regelbundet i
enlighet med den uppfattning som Per Albin till slut kommit fram till,
men ibland hade då hans mening förskjutits på grund av vad som
sagts.
Hur detta var i regeringarna före samlingsregeringen kan jag inte ha
en informerad mening om. En sak är säker, nämligen att det var som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
