Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Ett misslyckande på fyrtiotalet - 1. I regeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förändring i politisk verksamhet. Jag hade i båda dessa och andra
utredningsorgan drivit min egen uppfattning. Det var ju endast fråga om att ställa
förslag men inte att ta beslut.
Men i en regering fattas ju beslut. Jag måste då dra en gräns för vad
jag själv personligen tyckte och även för vad jag kunde yppa utåt om
den egna möjligen annorlunda mening jag hade. Jag kände starkt den
begränsning av vad jag kunde utåt hävda som min egen uppfattning
eller yppa av vad som föregått ett regeringsbeslut. En sådan
begränsning hade jag inte tidigare behövt iaktta.
Som handelsminister i den regering som sommaren 1945 efterföljde
samlingsregeringen under kriget hade jag tillfredsställelsen att lägga
upp och med regeringskamraternas stöd genomföra vår handelspolitik
i denna svåra tid, som jag skall återkomma till i nästa kapitel.
Vad gäller den allmänna ekonomiska politiken, som ju måste vara
grunden för allas vårt arbete i den nya regeringen och som jag som
fackekonom måste ha känt särskilt delansvar för, led jag emellertid ett
kapitalt nederlag, som kom att ha skadeverkningar för partiet och
landet under år framåt. Nederlaget bestod i att min inställning och
mina förslag på detta område inte fick regeringens anslutning.
Av vad jag kände vara naturliga lojalitetsskäl underlät jag då att
berätta vad som verkligen hände inom regeringen.1 Sedan jag lämnat
regeringen och blivit exekutivsekreterare vid den ekonomiska
Europakommissionen, en befattning som jag upprätthöll i tio år, och även
därefter har jag varit helt upptagen av arbeten som gällde förhållanden
och utvecklingar i främmande länder och mestadels vistats utomlands.
Jag hade lagt konflikten i regeringen bakom mig och kände inte något
intresse att göra ett tillrättaläggande.
Stimulerad av en mycket missvisande framställning av Marcus
Wallenberg i Skandinaviska Enskilda Bankens kvartalsskrift, 1—2, 1979, har jag
emellertid sent omsider i en uppsats i efterföljande nummer av samma
tidskrift, "Genmäle till Marcus Wallenberg", talat om hur det faktiskt
förhöll sig och var ansvaret låg. Till denna min artikel, som i vissa
hänseenden ger en mera ingående redogörelse, hänvisar jag nu
uttryckligen. I några andra hänseenden skall jag här bli utförligare. Alla
citat i den text som följer är från denna artikel.
Den enkla sanningen är att jag i regeringen oavbrutet men förgäves
stod emot vår dåvarande lättfärdiga ekonomiska politik som var
dikterad av Ernst Wigforss. Tidigt på senvintern 1947 ledde den till att en
fullkomligt drastisk importkontroll blev nödvändig, följd av hårda
ransoneringar, även till svenskarnas förbannelse av kaffebönor till
folkdrycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
