Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Ett misslyckande på fyrtiotalet - 4. Hur det gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mån att påräkna eftersom arbetarna inom LO haft en oavbruten och
ganska hög löneglidning. Men den förutsebara kraftiga
lönestegringen över hela arbetsmarknaden var inte medräknad i planerna för
revalveringen, och Hammarskjöld och jag hade en del resonemang
om att vi kanske skulle behöva ytterligare en revalvering för att hålla
ner inflationstendenserna.
Men Wigforsstalet var inte det enda som oroade oss. Gjöres reste
tidigt på hösten till New York för att delta i FN:s generalförsamling
och lämnade efter sig en allmän instruktion till sina tjänstemän i
folkhushållningsdepartementet och kommissionerna att alla under
krigstiden tillkomna regleringar och kontroller nu hastigt skulle
avskaffas. Detta var helt och hållet i min anda, som framgår av många
anföranden från den tiden. Men förutsättningen var, som jag
allvarligt framhöll i en allmän statsrådsberedning, att vi förde en så
restriktiv politik på alla områden att vi inte skulle bringa oss i det läget
att vi skulle behöva återinföra kontrollerna och då i skärpt form.
När slutligen regeringen med stor glädje godtog kreditavtalet med
Ryssland efter Mikojans eftergift, tjatade jag på nytt i
statsrådsberedningen om att jag kunde tillstyrka avtalet endast under
förutsättning att vi höll oss beredda för en viss extra finansiell påfrestning på
betalningsbalansen, även om detta låg längre fram i tiden.
Regeringen levde denna sommar och höst 1946 i en egendomlig
bekymmerslöshet som i hög grad oroade mig. Wigforss bestämde
sig för ett slopande av omsättningsskatten. Det betydde en
påspädning av köpkraften med 500 miljoner, om jag minns rätt, vilket var
en stor summa på den tiden. När Bertil Ohlin, som tävlade med
Wigforss om detta initiativ, yrkade på att omsättningsskattens
avskaffande skulle ske omedelbart vid nästa årsskifte, gav Wigforss
utan stora bekymmer upp sin ursprungliga ståndpunkt att det skulle
uppskjutas med ett år.4 I regeringsberedningen talade jag för dessa
skatters bevarande men hade av de äldre tunga statsråden ingen
enda på min sida.
Alla i regeringen litade på Wigforss, vilket jag väl kunde förstå,
fastän jag menade, att han denna höst hade orätt. Jag talade flera
gånger för min sak i regeringsberedningarna och förlorade
regelbundet...
Med Wigforss blev mina kontakter mer och mer sammankrympta.
Hammarskjöld, som i stigande grad fick representera mina
kontakter med finansdepartementet, delade mina växande bekymmer,
men såg tydligen inga möjligheter att få Wigforss med på att sätta en
spärr mot utvecklingen. Samma erfarenheter gjorde Erik Lundberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
