Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Ett misslyckande på fyrtiotalet - 5. Efterbörden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av lojalitet till sammanhållningen inom regeringen hade jag underlåtit
att resonera med honom om min konflikt med Wigforss. Det bekymret
hade jag hållit för mig själv.
Möller blev ju inte mildare av att "kungamakaren" Per Edvin Sköld
och Axel Gjöres nu vanligtvis resolut ställde sig på Wigforss’ sida.
Mycket allvarliga och återkommande slitningar mellan dessa de
äldre statsråden, med hot om avgång från regeringen vid flera tillfällen
och från flera håll, gjorde att Erlander som regeringschef ofta kände sig
ha större bekymmer med att hålla ihop regeringen än med
oppositionen och den ekonomiska kris landet kommit in i. Ibland men inte
alltför ofta trängde konflikterna i dagen inom riksdagsgruppen och
partistyrelsen men knappast till allmänheten.
Som Sven Andersson vittnar från sina samtal med Tage Erlander
var "samarbetet inom regeringen, som möttes varje dag till lunch i
Kanslihuset, inte som förr. Det hade kommit in ett element av
stingslighet som kunde ta sig uttryck i oresonliga ställningstaganden och
personliga utfall." Detta är förvisso beskrivningen av helt andra
förhållanden mellan regeringskamraterna än jag fick erfara på trettiotalet och
— med undantag för mina egna relationer med Wigforss — under min
korta tid i regeringen i mitten av fyrtiotalet.
Situationen botades inte förrän genom de äldre, närmast inblandade
statsrådens avgång: Gjöres 1948, Wigforss 1949, Möller 1951 men
Sköld inte förrän 1955.
Allt detta hände när jag hade lämnat regeringen och landet. Jag har
här fått lita till Sven Anderssons uppriktiga skildring, som emellertid
bestyrkts av vad jag vid spridda tillfällen fått höra antydas av gamla
vänner från regeringen på fyrtiotalet.
Jag kan nu inte låta bli att uttrycka min oförställda beundran för Tage
Erlander. Efter ett val av honom till partichef, vilket inte var enhälligt i
partigruppen inom riksdagen och inte hade brett stöd av partifolket
ute i landet, tillträdde han sitt ansvar som regeringschef. Han fick göra
det i en krissituation vars ursprung jag skildrat och med de äldre
regeringskamraterna i personlig konflikt med varandra. Att han under
dessa förhållanden dock lyckades genom de skickligaste och hårdaste
ansträngningar finna kompromisser, som höll regeringsarbetet
flytande, och att han kunde göra det utan att låta konflikterna komma ut till
allmänheten, vilket för partiet skulle ha varit förödande, var ett
storverk.
I många hänseenden ser jag Tages gärning dessa år, när
svårigheterna var så stora och han ännu inte hade sin egen ställning obestridd och
säkrad, som vad han allra mest kan vara stolt över under sin långa tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
