Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilaga till kapitel V om den nya konstitutionen - 6. Tjänstemannaväldet traditionellt i Sverige - 7. Efter representationsreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viss mån långt inpå nittonhundratalet vad gäller militären, vilket jag kan
minnas.
Prästeståndet och dess prästerliga valmän ute i stiften var helt och hållet
statstjänstemän.
Till borgarståndet skickade de burskapsägande stadsborgarna ofta sina
magistratpersoner.
Bondeståndet var det stora undantaget. Det representerade de jordägande
bönderna och arrendatorerna av kronogårdarna som genom ombud valde dem
i häradena under ordförandeskap av häradshövdingen. De skickade ofta sina
på samma sätt i häradena valda nämndemän.
De mest betrodda av dessa hade genom lång och allsidig tjänstgöring vid
häradsrätterna förvärvat en icke obetydlig juridisk bildning och hade ofta
kommit att fungera som en slags lekmannanotarier, som tog hand om
bouppteckningar och arvsskiften, fastighetsförsäljningar, lagfarter,
inteckningsförfaranden m m, men också som företrädare av part inför domstol annan än deras
egen. Att det var så på Dalarnas landsbygd kommer jag ihåg från min
barndom.
Dessa sedvänjor förklarar den egendomligheten att vi alltjämt inte har ett
lagstadgat advokatmonopol i Sverige, vilket, om det hade föreslagits,
bonderepresentanterna skulle ha motsatt sig som ett intrång på nämndemännens
hävdvunna rätt till fri yrkesutövning.
Förvisso var de flesta av ledamöterna av bondeståndet vid riksdagarna till
sin personlighetstyp något litet mer lika tjänstemännen i de andra stånden än
bondebefolkningen i allmänhet var. De hade ofta en praktisk utbildning som
gjorde dem litet dugligare att tampas med statstjänstemännen i alla de högre
stånden, även om de inte själva fick utse ståndets sekreterare. De kallades
också ofta "menig allmoge".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
