Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotnoter - Självdeklaration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljusa och som vi tyckte litet problemfattiga värmlandslynnet till det hårdare,
kritiska och sturskare dalalynnet.
Den omflyttning inom Sverige, som först parallellt med och sedan i stället
för emigrationen tog riktig fart först i början av detta århundrade, har nu i stor
utsträckning utslätat olikheterna mellan bygderna. Men det är en ganska sen
utveckling.
När Alva och jag sommaren 1922 i Gustafs kyrka och sedan för de äldre
generationerna använde flera veckor för att i Landsarkivet i Uppsala gå
igenom de äldre kyrkböckerna, fann vi att så långt tillbaka som de fanns
bevarade, dvs ända från början av 1600-talet, tre fjärdedelar av alla mina förfäder
ständigt hade bott i en enda by, Solvarbo i Gustafs, och den fjärde fjärdedelen i
byar inom grannsocknarna. Den släktbok som vi tillverkade och i avskrifter
fördelade i hela släkten gjorde det möjligt t o m för våra amerikanska
släktingar att få reda på sina förfäder århundraden tillbaka.
Jag har alltså inte ett "anträd", som fint folk, utan närmast en svinfylking:
två, fyra, åtta, sexton, trettiotvå, sextiofyra osv, som alla levt i samma trakt och
de allra flesta i samma by. Eftersom de, till skillnad från innevånarna i vissa
andra dalasocknar, i nedärvd vana syns ha följt Mose lag som förbjuder
kusingifte, blev det inte många anbortfall. Vad jag skulle vilja utforska vidare
är hur med denna starka begränsning val av äktenskapspartner kunde gå till.
Jag tror inte det var många föräldrabestämda äktenskap, men att de unga, när
de parade ihop sig, inte låg med en kusin, liksom alltjämt mera allmänt inte
med syskon.
De som det fanns utrymme för bodde kvar i födelsebyn under dessa
århundraden. Många flyttade heller inte in. Det fanns inte jord för dem. Men min
farfars fars farfar Petter Jönsson, född 1732, kom år 1752 flyttande till byn från
ett finskt nybygge, Lövåsen i Silvbergs bergslag söder om Solvarbo. Eftersom
byn var tätbebyggd redan då, fick han röja mark för en ny tomt på utkanten av
byn i myrmarkerna vid en av de djupa dalgångarna neremot älven. Därav
gårdsnamnet Myres, som min far anslöt till, när han tog namnet Myrdal för
mig och mina syskon. Vi var då barn.
Denna i verklig mening bofasta befolkning, varifrån jag härstammar, levde
som framgår av kyrkböckerna tryggt och okomplicerat. Äktenskapsskillnader
förekom inte, och bland anorna fanns inget fall av barn födda utom
äktenskapet, fastän första barnet ofta var påbörjat före äktenskapets ingående. Ingen
blev sinnessjuk, och ingen fälldes för brott. De unga männen fick ofta "gå ut
mot dansken", vilket betydde mot Norge, men de kom alltid tillbaka "friska
och sunda". En bonde på sjuttonhundratalet var riksdagsman. Detta är min
ätt.
Vad som sedan i alldeles modern tid ganska hastigt hänt med denna ytterligt
stabila folkgrupp, fick Alva och jag lära, när i slutet av sextiotalet vi deltog i
släktmöte med avkomlingarna till min morfars far. De allra flesta kom från alla
slags orter i hela Sverige och hade alla slags yrken.
5. Om min jordbruks till vändhe t, se fotnot 3 till kapitel VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
