Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotnoter - Kapitel IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amerika och fortsätta med våra arbeten. När så vinterkriget i Finland utbröt
hösten 1939 blev vi ivrigare att komma hem, men våra vänner fortsatte att
avråda oss.
Men när vi vaknade den 9 april 1940 och fick nyheten om Hitlers överfall på
Danmark och Norge — Amerikas östkust, där vi var, är ju tidsmässigt sex
timmar senare — behövde vi inte längre några råd. Vi menade att vår plats var
hemma om landet bleve ockuperat, som vi väntade. Och familjer skulle hålla
ihop. Våra grannar och andra vänner ville behålla barnen kvar. Alva hade ju
också i Amerika avrått från trafiken av engelska barn som togs över dit.
Hemresan var inte så lätt ordnad. Lejdbåtar var tillåtna i viss utsträckning
men bara på villkoret att de inte medförde passagerare.
Efter en vidlyftig diplomatisk förhandling som utom Carnegiestiftelsen
involverade mina vänner Hugh Dalton i London och Sumner Welles i
Washington, fick vi slutligen tillstånd, så att vi i början av maj kunde medfölja en liten
finsk lastbåt, Matilda Thordén, till Petsamo, den första efter vinterkrigets slut.
Med oss som "guvernant" smugglades Eva Nyblom, senare Hökerberg.
Båten var fylld högt över alla säkerhetsgränser och även på däcket med
tunnor av hypermoderna sprängämnen och annat krigsmateriel. Vi
genomlevde i den lilla båten den värsta storm på Atlanten vi någonsin erfarit. Jag erbjöd
kaptenen att hjälpa till att lämpa sprängämnestunnorna överbord, men han
svarade att de skulle "hem till Finland". När vi närmade oss Europa fick vi
över radion uppleva hur Hitler angrep och besatte Holland och Belgien. Jag
kan ännu höra den oavbrutet upprepade tyska förklaringen: "Vi har rätt, de
andra orätt."
Båten anlöpte tvärtemot föreskrifterna inte den engelska hamnen utan tog
vägen norr om England och även Island. När vi sedan styrde österut kunde vi
över radion höra om kampen kring Narvik. Norrmännen hade ännu inte givit
upp i Nordnorge fastän kungen och regeringen beredde sig att flytta till
London.
Vi mötte ett ryskt krigsfartyg som ivrigt signalerade. Jag frågade kaptenen,
vad det var de meddelade honom. Svaret blev: "Hela havet fram emot
Petsamo är fullt av minor, men ingen vet var de ligger." Jag frågade kaptenen vad
han gjorde för att skydda oss. Han svarade surmulet, att en sjöman skulle
sättas i fören och titta framåt, men det kunde nog inte hjälpa oss stort, tillade
han.
I Petsamo hade infunnit sig en svensk delegation för att ta hand om en del
av det krigsmateriel som båten medfört för Sverige. Vi fick efter några dagar
följa med deras flyg till Stockholm. Sissela, vår äldsta dotter, då fem år, såg ner
från flygplanet över de svenska bygderna och sa: "Det här fina landet, är det
vårat?"
Några anteckningar om resan och våra intryck vid mötet med hemlandet
finns i förordet, "Mittsjöss", till vår senare beredskapsbok Kontakt med
Amerika, 1941.
Om det skymningstillstånd vari våra hemmavarande landsmän befann sig
har jag några anteckningar i kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
