Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotnoter - Kapitel X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lättfärdigheten i fråga om valutan om möjligt ännu större hos dessa politiska
motparter. Och i den föregående remissdebatten hade enighet rått, att ingrepp
inte borde göras i importen.
När Wigforss till slut i den efterföljande sektionen "Valutorna strömmar ut"
kommer fram till att diskutera valutakrisen, som ledde till importstoppet den
15 mars, blir hans framställning oklar och motsägelsefull.
Han skyller först på oppositionen. "Om angreppen med anledning av
valutakrisen förts fram efter en enhetlig linje, alltså att åtgärder mot den alltför
stora importen borde ha kommit tidigare, skulle regeringen knappast ha
kunnat göra annat än medge sin bristande förtänksamhet eller sin bristande
beslutsamhet. I någon mån det förra eftersom en — svagt grundad —
förhoppning om förändring i handelsbalansen spelat någon roll för dröjsmålet. Men
väsentligen det senare ... Men oppositionen hade svårt för att enas om den
enkla handlingslinjen att importregleringen borde ha kommit tidigare. Man
hade kort förut reagerat skarpt mot tanken på ingrepp i den fria importen. ...
Det är klart att detta åberopades som försvar också för regeringens tövan" (s
357, 358).
Men detta är ju inte ett sakligt försvar utan bara ett partitaktiskt. Det var ju
regeringen och inte oppositionen som bar ansvaret, vilket Wigforss strax
därefter medger.
Litet längre fram fortsätter nämligen Wigforss: "Vill någon säga att detta
(valutakrisen) bara var en följd av den förut förda ekonomiska politiken, som
tillåtit uppkomsten av ett köpkraftsöverskott, så vill jag inte förneka att en helt
annan politik varit möjlig", och han fortsätter: "men den hade inte varit möjlig för
en socialdemokratisk regering." Detta är ju återigen inte en saklig utan en
avslöjande partitaktisk reflektion.
Wigforss fortsätter emellertid också:
"Det betyder inte att jag tar tillbaka medgivanden jag redan gjort, att vi
överskattat våra tillgångar och låtit planerna både för investeringar och
konsumtion stiga utöver den gräns där resultatet blir inflation." Återgien
fixeringen vid inflationen inom landet, som ju inte var den aktiva faktorn i
valutakrisen.
Att jag som handelsminister åtminstone sedan våren 1946 i fråga efter fråga
hade varnat mot den expansionistiska politiken men regelbundet förlorat mot
Wigforss, som stöddes av alla våra regeringskamrater — fastän i allmänhet
endast medelst tyst anslutning — finner Wigforss inte värt att påpeka. Inte
heller mera uttryckligt att hans politik bar skulden till valutakrisen.
Helt utanför sektionen om valutakrisen skriver han dock kortfattat i den
personkaraktäristik han ägnat mig: "Däremot borde vi 1946 utan tvivel ha
snabbare aktat på hans maning att med reglering av importen hålla utflödet av
valutor tillbaka." Det är allt vad han har att säga om de många tidigare
diskussionerna med mig i regeringsberedningar om vår ekonomiska politik,
som ju inte förrän i sista ronden gällde importkontroll.
Medan Wigforss systematiskt undandöljer våra meningskiljaktigheter om
den ekonomiska politiken praktiskt taget från början av vår gemensamma tid i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
