Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotnoter - Kapitel X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
största fel i svensk politik.
"Det är inte oförklarligt med någon misstänksamhet mot den, som tycks
tänka snabbare än andra, därför hastigt löper igenom olika möjligheter,
kanske anser sig ha fått en rundblick och ett mera allsidigt omdöme, innan man
själv hunnit mer än till första aspekten. Livligheten i intellektet tar sig inte bara
uttryck i förmågan att hastigt bringa olika möjligheter till aktualitet utan också i
lusten att formulera skälen för dem så att de ger intryck av övervägda
ståndpunkter. Böjelsen för att se styrkan hos stridiga argument kan verka som utslag av
obeslutsamhet och bristande hållning. Särskilt om den rörlige under diskussionen
tycks ge en vederdeloman så mycket rätt, att den senares mera definitiva och
avvikande slutsats verkar som återtåg".
Återigen är det ur partitaktisk synpunkt och med helt abstrakta argument
Wigforss tolkar min strävan till objektiv analys som "osäkerhet om den egna
stråndpunkten eller svängning under inflytande av stämningar", som han strax
därefter påstår.
Så fullständigt abstrakt söker Wigforss komma ifrån vår
meningsskiljaktighet om den ekonomiska politiken inom regeringen. Hans besynnerliga
uppfattning är att förmågan att snabbt och objektivt analysera pågående utveckling
skulle innebära mottaglighet för känslostämningar och politisk osäkerhet.
Älskvärt nog slutar han: "Inom regeringen förlorade vi en stimulerande
kamrat. Var han samtidigt ett oroselement är jag inte säker på att sådana med
fördel kan undvaras. Det är möjligt att de har rätt som menar att han inte
riktigt passade i det svenska politiska klimatet. Slutsatsen är inte med
nödvändighet att det är Myrdal som helst borde ha varit annorlunda."
Det är ju snällt sagt men inte särskilt konkret om vår oenighet kring landets
ekonomiska politik under dessa år.
På andra ställen i denna andra del av sina Minnen följer Wigforss den
tradition som är vanlig och naturlig för memoarförfattare att säga
älskvärdheter om varandra. Wigforss gör det t o m i fråga om sin ovän i partitoppen
Gustav Möller. Tydligen i grämelsen över valutakrisen, där han haft fel, gör
han bara ett enda undantag: för mig.
När han kommenterar den sommaren 1945 tillträdande socialdemokratiska
regeringen talar han med oförställd vänskap och uppskattning om alla sina
nya regeringskamrater — utom mig. Om mig säger han ingenting annat än att
jag var "omstridd". Det är ett faktiskt misstag.
Som ordförande i Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, som
Wigforss efter regeringsbildningen abrupt upplöste, hade jag vunnit åtskilligt
av sympati, förståelse och förtroende i alla läger, eftersom jag med framgång
arbetat för åstadkommandet av ett samförstånd, som jag menade var så
angeläget i den ovissa och farliga tid som vi gick till mötes efter kriget.
Någon "obeslutsamhet" och "osäkerhet om den egna ståndpunkten" hade
jag sannerligen inte visat i mitt heltidsarbete i Befolkningskommissionen, där
jag på trettiotalet varit enveten och faktiskt fått en hel del uträttat i enighet (se i
kapitel VIII). Min trofasthet att i tio år under de svåraste förhållanden stå kvar
som exekutivsekreterare i Europakommissionen, ECE, för att i möjligaste mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
