Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotnoter - Kapitel X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tydligen såg väsentliga sammanhang och därmed underlättade praktiskt
politiska åtgärder."
Det slår mig nu, att under denna tid, när jag var i regeringen från sommaren
1945, jag inte minns att jag hade några personliga kontakter med Bertil Ohlin.
Vi var ju gamla vänner som ofta umgicks och hade diskussioner om bl a den
svenska politiken ända från trettiotalets början och även dessförinnan. Och
efter min hemkomst 1961 träffades vi igen ofta, särskilt de sista åren före hans
död. Men jag minns inte att vi då någonsin diskuterade valutakrisen, vad som
föregick den och dess följder.
Som förklaring till bristen på personlig förbindelse under min regeringstid
ser jag nu min regel att föra ut inre konflikter inom regeringen i samtal med
utomstående (se kapitel X, sektion 1). Men jag minns inte heller att Ohlin
någon gång gjorde ett försök till personligt närmande.
Om Tage Erlanders 1940–1949, 1973, vill jag först säga, att jag väl förstår
hans tystnad om diskussionerna mellan Wigforss och mig om den
ekonomiska politiken. Ämnet låg ju långt utanför det, där han var erfaren och verksam.
Som statsminister efter Per Albins död hösten 1946 var det naturligt att han
följde Wigforss’ linje och sammankallade de alldeles meningslösa och
felinriktade konferenserna med oppositionspartierna och näringslivets
organisationer. Mina anmärkningar om detta i kapitel X, sektion 4, har jag inte funnit
någon anledning att ändra efter att ha läst denna hans memoardel.
Men Tage Erlanders öppnare och mera generösa personliga inställning visar
sig ju i att han inte, som Wigforss, med tystnad förbigår hetsen mot mig
personligen före och under valutakrisen liksom om det ryska handelsavtalet
utan tar upp dess oriktigheter.
Hans stora förtjänst att lyckas hålla ihop den splittrade regeringen och
återuppbygga den socialdemokratiska politiken till fortsatta framgångar
framemot det lyckosamma valet 1948 har jag berört i kapitel X, sektion 5. Att hans
memoarer inte innehåller mycket av vad Sven Andersson senare berättat och
jag berör under rubriken "Efterbörden", är inte svårförklarligt. Det kan han
kanske komma tillbaka till någon gång, även om han naturligtvis nu känner
sig ha viktigare saker att skriva om än hur han kämpade för att hålla ihop
regeringen efter valutakrisen våren 1947.
Den systematiskt ofullständiga och snedvridna framställning av regeringens
ekonomiska politik fram emot valutakrisen i mars 1947, som Ernst Wigforss så
tidigt givit i den redan 1954 utgivna tredje delen av sina Minnen, har fått stå
som huvudkällan för vad svenska folket, inklusive ekonomer och historiker,
kommit att tro. Sitt klara syfte att föra bort intresset från själva valutakrisen,
dess förhistoria och dess följder har han i största utsträckning uppnått. Men i
verkligheten var den både av regeringen och oppositionen oförutsedda
valutakrisen en djupt skakande upplevelse i landet, och dess följder för flera år
framåt mycket betydelsefulla.
När Wigforss gav ut denna redogörelse, kunde han tryggt lita på att jag inte
skulle komma att läsa den. Jag var långt borta utomlands och bortvänd från
fosterlandets öden. Min verksamhet gällde en helt ny problemvärld: Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
