Hvarför? och Huru? Nyckel till naturvetenskaperna / 317-318 (1890) Author: Ebenezer Cobham Brewer, François Napoléon Marie Moigno, Henri de Parville, Thore Kahlmeter Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnetism och elektricitet - II. - 751. Hvad förstås med en elektrisk kondensator? - 752. Huru är den elektriska kondensatorn inrättad? - 753. Hvad menas med en laddflaska?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

751. Hvad förstås med en elektrisk kondensator?

Från en elektricitetsmaskin kan man ladda
en isolerad ledare starkare, om man begagnar
sig af induktion (741), än om man helt enkelt
sätter ledaren i förbindelse med maskinen.
Hvarje apparat, hvarigenom ett hopande af
elektricitet på en ledare låter sig göra, kallas
en kondensator. Användningen af
kondensatorer ökar derför den elektriska kraften
betydligt, på samma gång som den binder
elektriciteten vid konduktorn. Det elektriska
ämnet är, som vi sett, lättrörligt på en ledare,
en enkel beröring mellan en laddad
konduktor och någon del af menniskokroppen afleder
elektriciteten till jorden; det var derför redan
1700-talets sträfvan, att hitta på något medel,
hvarigenom elektriciteten kunde magasineras
och på samma gång förstärkas.

752. Huru är den elektriska kondensatorn
inrättad?

Fig. 168. Kondensatorn.

Från elektricitetsmaskinens konduktor P
(se fig. 168) ledes t. ex. positiv elektricitet
genom kedjan K till den isolerade
metallskifvan C (denna skifva kallas kollektor).
Midtemot denna skifva befinner sig en annan
likartad skifva C’ (kallad kondensator), skild
från den förra af glasskifvan I, som bör vara
större än metallskifvorna. På det exemplar
som finnes afbildadt äro skifvorna rörliga, för att
man bättre skall kunna studera apparatens
verkningssätt, men de kunna lika väl sitta fast
vid glasskifvan och utgöras i så fall af två
på glaset klistrade stanniolpapper (under denna
form kallas apparaten vanligen Franklins
skifva).

Då apparaten skall laddas, föras skifvorna
C och C’ intill glasskifvan, C sättes i
förbindelse med elektricitetsmaskinen och C’ med
jorden. Från P öfvergår positiv elektricitet
till C, denna fördelar elektriciteterna i C’,
så att negativ samlas närmast glasskifvan
och positiv stötes bort och går ned i jorden
och försvinner. Den negativa i C’ binder
det mesta af den i C befintliga elektriciteten,
så att ny positiv kan komma öfver från P.
Denna fördelar ny elektricitet på C’, hvaraf
det ena slaget såsom förut går ned i jorden,
men det andra slaget binder en del af den
sist på C öfverförda. Så går det, tills på
C gått öfver så mycket elektricitet, att den
obundna delen är lika stor, som den skulle
hafva varit, om skifvan C’ ej funnits.

Tänka vi nu efter, huru elektriciteterna
äro fördelade på apparaten, så hafva vi på
C bunden negativ elektricitet, på C bunden
positiv och fri positiv elektricitet. Hade C’
ej funnits, skulle på C blott finnas den mängd
elektricitet, som nu är fri. De andra
elektricitetsmängderna binda hvarandra, och vi ha
således magasinerat en större mängd
elektricitet, än som fått rum på en enkel ledare.

De samlade elektricitetsmängderna
användas derigenom att man låter dem förena
sig. En yttre ledning åvägabringas mellan
de båda metallskifvorna, och genom denna
förena sig de hopade mängderna elektricitet.
Detta kan t. ex. ske genom att samtidigt
beröra båda skifvorna. Men äro dessa
starkt laddade, kan detta vara förenadt med
fara, hvarför man använder en s. k.
urladdartång, afbildad i fig. 169 EE’, hvilken för
större säkerhets skull är försedd med glashandtag.

753. Hvad menas med en laddflaska?

Laddflaskan är en beqvämare form af
Franklins skifva. Den utgöres af en
glasbägare eller flaska, ut- och invändigt beklädd
med stanniol eller tennfolium. Beläggningarna
räcka blott ett stycke upp på flaskans sidor
(se fig. 169); den öfriga delen af flaskan är
öfverdragen med en lösning af lack i sprit.
Derigenom äro de båda beläggningarna
fullständigt isolerade från hvarandra. Den inre
beläggningen står i förbindelse med en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>