- Project Runeberg -  Hvarför? och Huru? Nyckel till naturvetenskaperna /
329-330

(1890) [MARC] Author: Ebenezer Cobham Brewer, François Napoléon Marie Moigno, Henri de Parville, Thore Kahlmeter
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnetism och elektricitet - II. - 763. Huru uppstår åskväder? - 764. Huru har man kunnat visa, att åsk- vädret är en elektrisk företeelse?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med elektricitet, vanligen positiv. Ett
annalkande åskväder förutgås af vissa
förändringar på himmeln, hvarigenom man kan på
förhand förutsäga, hvad som skall komma.
Enstaka, mörka moln uppträda helt plötsligt
vid horisonten och stiga allt högre upp på
himmeln. De likna stora hövålmar, skarpt
belysta i öfre kanten, medan deras bas eller
fot antager en dyster gråblå färgton. De
ändra oupphörligt form och synas likasom
vara i häftig rörelse i olika riktningar.

Dessa moln, åskmolnen, äro laddade med
fri elektricitet, som inverkar fördelande (744)
på närbelägna oelektriska moln eller på
jordytan. Derigenom uppstår elektrisk spänning
mellan åskmolnen och de genom fördelning
elektricerade kropparna, hvilken slutligen, då
luftens isolerande förmåga ej räcker till att
hindra, jämnar ut sig genom en urladdning,
och ovädret bryter löst.

764. Huru har man kunnat visa, att åsk-
vädret är en elektrisk företeelse?


Att blixten var en elektrisk företeelse hade
redan blifvit påstådt af Wall år 1708, ehuru
först Benjamin Franklin 1749 framställde ett
förslag att experimentelt bevisa detta påstå-
ende. Man kan lätt begripa, att dylika
experiment ha sina faror, och att det är lättare
att framkasta förmodanden och förslag än
att praktiskt utföra dem. Franklin föreslog,
att man skulle uppresa en hög, spetsig ledare,
isolerad förstås. Är luften eller molnet
elektriskt, bör en fördelning af elektriciteterna i
stången ega rum (744), och den med molnets
elektricitet liknämniga drifvas ned mot nedre
delen af stången. Närmas fingret till stången,
kan en gnista hoppa öfver.

Enligt dessa idéer utförde Dalibard den
10 maj 1752 för första gången ett dylikt
experiment. På taket af en ensamt belägen
byggnad uppreste han en 14 meter hög järn-
stång, tillspetsad i toppen och hvilande på
en isolerande fot (se fig. 183).

Det lyckades honom ock, att då ett ovä-
dersmoln drog fram öfver stången, framkalla
elektriska gnistor ur densamma. Franklin
själf kom snart på en annan idé, som var
betydligt enklare och billigare att realisera.
Han tog en vanlig »pappersdrake», som fast-
hölls vid marken af ett hampsnöre (i fuktigt
tillstånd ledande för elektricitet), i hvars
nedre ända hängde en nyckel. Vid nyckeln
var fäst ett silkessnöre, så att observatören
kunde hålla qvar draken men ändock vara
isolerad från hampsnöret.

illustration placeholder
Fig. 183. Dalibards försök att visa luftens elektricitet.


Draken släpptes, då ett moln visade sig,
steg i höjden, och efter en stunds väntan
kunde Franklin draga gnistor ur nyckeln.
Dermed var det sålunda bevisadt, att luften,
och särskildt molnet, innehöll elektricitet, och
att åskvädret var en elektrisk företeelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:43:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/huru/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free