Hvarför? och Huru? Nyckel till naturvetenskaperna / 375-376 (1890) Author: Ebenezer Cobham Brewer, François Napoléon Marie Moigno, Henri de Parville, Thore Kahlmeter Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnetism och elektricitet - III. - 843. Huru tillgår galvanisk förgyllning, försilfring etc? - 844. Huru får man elektriskt ljus?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förnickling användes en lösning af
nickelammoniumsulfat, ammoniumsulfat och vatten.

844. Huru får man elektriskt ljus?

Fig. 212. Davys ljusbåge.

Att den elektriska urladdningen mellan
två laddade konduktorer, då den försiggår i
luft, sker under ljusfenomen, känna vi från
läran om den elektriska gnistan. Det är
dock först med användning af den galvaniska
strömmen, och sedan Davy 1821 upptäckt
den efter honom uppkallade ljusbågen, som
tanken att använda elektriciteten såsom
ljuskälla uppstått och ledt till praktiska resultat.
Redan tidigare hade Ritter funnit, att om
man i en sluten strömbana insatte ett
tillspetsadt kolstycke (af samma slag som det
kol man använder i de galvaniska elementen),
så uppstod ett intensivt ljus, hvarje gång
strömmen öppnades vid kolstycket. Men
Davy tillkommer förtjensten att först hafva
framställt ett någorlunda jämnt elektriskt ljus.
Davy använde ej mindre än 2,000 element
(zink- koppar i koksaltlösning) och lät båda
poltrådarna sluta i kolspetsar (se fig. 212).
Så länge kolspetsarna beröra hvarandra,
uppstår ej något ljus, men om de varsamt skiljas
obetydligt från hvarandra, uppstår ett skarpt
ljus, den s. k. ljusbågen, hvilket fortvarar
en stund. Orsaken till ljuset är den
värmeutveckling, som strömmen till följd af
ledningsmotståndet alstrar i kolspetsarna,
hvarigenom dessa råka i den häftigaste
hvitglödning. Då spetsarna befinna sig i vanlig luft,
brinna de naturligtvis så småningom upp,
afståndet mellan dem ökas, och strömmen
afbrytes, hvarigenom ljuset snart slocknar. Detta
var länge ett svårt hinder för det elektriska
ljusets praktiska användning, ty sedan
strömmen en gång afbrutits, måste spetsarna
närmas ända till beröring, innan det ånyo blef
något ljus. Kan man deremot hela tiden
hålla spetsarna på behörigt afstånd, hvars
storlek beror på strömmens styrka, men
sällan öfverskrider några millimeter, fortfar
ljuset att någorlunda stadigt lysa. Denna
reglering verkställde Davy med händerna.
Först år 1848 konstruerade Foucault i Paris
en användbar regulator eller elektrisk lampa,
der afståndet mellan spetsarna reglerades
medels ett urverk, som vid behof sattes i
verksamhet af strömmen sjelf. En af de
fullkomligaste regulatorer är den af Serrin (fig.
213). Att fullständigt genomgå dess ganska
invecklade mekanism skulle föra oss för långt,
vi skola nöja oss med att antyda ett par

Fig. 213. Serrin’s lampa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>