- Project Runeberg -  Hvarför? och Huru? Nyckel till naturvetenskaperna /
403-404

(1890) [MARC] Author: Ebenezer Cobham Brewer, François Napoléon Marie Moigno, Henri de Parville, Thore Kahlmeter
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnetism och elektricitet - IV. - 871. Hvad är en mikrofon? - 872. Huru är en »strömtelefon» inrättad?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

redan 1856 gjord upptäckt, att förändringar
i trycket vid beröringspunkten mellan två
ledare inverka på galvaniska
ledningsmotståndet och derigenom på styrkan af den
galvaniska ström som genomgår
kontaktstället. Hughes’ mikrofon af 1878 utgöres af
en smal kolstång, tillspetsad i båda ändarna
och med dessa hvilande i två urhålkade
kolstycken. Det hela är fäst vid en
resonanslåda, och de båda urhålkade stöden stå i
förbindelse med två koppartrådar. Ledes en
svag elektrisk ström genom trådarna och
kolstången, så måste strömmen tydligen passera
genom de båda lösa kontakterna. Om då
resonansbottnen försättes i dallringar, ändras
kolkontakterna oupphörligt och dermed äfven
strömstyrkan. En från början konstant eller
likformig ström förvandlas härigenom till en
ström med vexlande styrka. Är då en
vanlig mottagningstelefon inkopplad i ledningen,
frambringas i densamma induktionsströmmar,
som sätta järnskifvan i vibrationer svarande
mot resonansbottnens. Det egna härvidlag
är, att ljudet i mikrofonen blir starkare än det
ursprungliga ljudet endast i det fall, att detta
var mycket svagt.

872. Huru är en »strömtelefon» inrättad?

Strömmarna i Bell’s telefon, hvilka
alstrades genom magnetinduktion, äro ytterligt svaga.
På längre afstånd och genom inverkan af
strömmarna i närbelägna telefonledningar
försvagas och påverkas dessa svaga strömmar
ännu ytterligare, så att, då de komma fram
till mottagningstelefonen, kunna de knappt
uträtta något arbete. Edison kom derför på
den idéen att kombinera telefonen med ett
galvaniskt element, i det han på samma gång
begagnade sig af du Moncel’s redan (871)
anförda upptäckt i afseende på strömstyrkans
känslighet för en förändring i ledningsmotståndet.
Det var egentligen endast afsändningstelefonen
eller transmittern som ersattes med en mikrofon,
medan mottagningstelefonen eller receptorn
är den vanliga Bell’ska handtelefonen. Vid
alla större telefonanläggningar begagnas
numera alltid strömtelefoner. Den i Sverige
mest använda telefonapparaten är konstruerad
af mekanikern Ericsson i Stockholm. Den
vibrerande järnhinnan ligger vågrätt under
den s. k. ljudtratten, hvari man talar. I
midten af hinnan på dess undre sida är
fastlödd en liten kolskifva, mot hvilken lätt
trycker en lodrät ungefär 1 tum lång
metalltråd med afrundade ändar. Strömmen
från ett galvaniskt element, placeradt i den
lackerade lådan längst ned på apparaten
kommer in vid järnhinnan, går derifrån öfver
kolkontakten ned i metalltråden under skifvan
derifrån in i den primära tråden (856) på
en induktionsrulle (placerad i armen som
uppbär taltratten) och slutligen tillbaka till
elementet.

Den andra tråden på induktionsrullen står
i förbindelse med telefonledningen och
mottagningsapparaten. Någon direkt ström från
elementet kommer således aldrig in i
hörtelefonen (receptorn). Då man talar i trattröret,
råkar dess järnskifva i vibrationer, hvarigenom
kolkontakten oupphörligen ändras, och
strömmen från stapeln ändrar styrka i takt
dermed. Dessa vexlingar alstra
induktionsströmmar i den sekundära rullen, hvilka fortledas
till handtelefonen på mottagningsstationen.

illustration placeholder
Fig. 231. Ader’s telefon.


Fig. 231 framställer Ader’s telefon. Den
framskjutande pulpeten är en resonanslåda, i
hvars lock äro fästade tre tjocka kolstafvar,
mellan hvilka löpa andra löst fästade kolstänger.
Talar man mot pulpetens lock, kommer detta
i vibrationer, och kontakterna mellan
kolstyckena ändras. Den galvaniska strömmen
ledes in genom den första och ut genom den
tredje kolstafven. Anordningen är således
alldeles densamma som i Hughes’ mikrofon.
Handtelefonerna äro två, en för hvardera
örat, och hafva bågformiga magneter. Fig.
232 visar en annan telefonapparat af Berthon,
i hvilken användas små kulor af kol, som
genom sitt vexlande tryck mot hvarandra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:43:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/huru/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free