Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FÖRLÅT MIG
Novell av Alice M. Reeve
Klockan precis ett en junimorgon
hoppade Patricia ur en droskbil,
betalade den svartskäggige chauffören
(av sjörövartyp) och fann sig stående
på en folktom väg. Hon föreföll inte
ledsen över detta. Hon stirrade upp mot
de gnistrande stjärnorna och insöp i
djupa andedrag den doftande skogsluft,
som uppfyllde kvarteret Smultronet.
»Vänta ett tag», sade hon till
sjörövaren. »Jag måste se efter, om
nyckeln ligger under dörrmattan, som hon
sa. Annars får vi försöka med ett
annat hus — de är ju lika varann som
ärter hela raden!»
Mannen nickade utan att koppla av
sitt grin. Så lät han en liten ficklampa
lysa upp husets dörr, varpå flickan tog
trappan i två skutt, lyfte på dörrmattan
och hittade en nyckel under den —
precis som Grace profeterat.
»Klart som kaffe!» ropade hon till
chauffören. »Godnatt!»
Efter stram honnör vände han sin
fräsande och spottande bil på den smala
vägen och försvann i riktning mot
staden.
Patricia stod stilla utanför det
främmande huset och lyssnade till de
lantliga ljuden: en tupps galande och ett
lamms bräkande. Naturen var en
bedårande sak, tänkte hon.
Efter en kväll så hektisk som den,
hon hade bakom sig, var denna djupa
tystnad som en sval, smekande hand.
Med en belåten suck låste hon upp
dörren, trädde in i ett slags hall och
trevade sig utmed väggen för att hitta en
strömbrytare. Hon fann den — och
stod i nästa ögonblick i ett hav av ljus.
Husets interiör vittnade icke om
någon högre grad av ordentlighet hos
ägaren, men var icke desto mindre
avgjort trivsam. Hur hon skulle njuta
här av frid och ensamhet! Hon gäspade
högljutt och sträckte på sig som en lat
kattunge. Gräsligt rart av Grace att
ställa sitt hus till förfogande, medan
hon själv tillbringade lördag
och söndag i Santa Barbara.
»Isskåpet är proppfullt», hade
hon skrivit, »och inte en själ kommer
att ofreda dig!»
Detta var det bästa av allt — att
ingen skulle störa henne. Hon finge nu
tillfälle att i lugn och ro fatta sitt
beslut.
Hon bar sin väska upp i sovrummet,
som inte var svårt att hitta, klädde av
sig i en handvändning och kröp
njutningsfullt ned i den ena av de två
breda, bäddade sängarna. Hon släckte
inte genast nattduksbordets lampa utan
låg, bekvämt lutad mot mjuka kuddar,
och tittade sig omkring i det stora,
luftiga rummet. Härligt att vila efter att
ha dansat hela kvällen...
Hon satte sig plötsligt upp i bädden
och lyssnade spänt. »Nådiga himmel!»
sade hon högt.
Hon hade i den andra sängen fått
syn på ett par herrpyjamas. Såå.
Biologen Grace Norton hade lagt sig till
med manliga maner!
Hon tillät sig ännu en högljudd
och vällustig gäspning, släckte ljuset
och sjönk tillbaka bland sina kuddar.
Minsann om hon ämnade trötta ut sig
med funderingar över Grace, när hennes
hjärna var fullt upptagen av hennes
egna bekymmer.
Under supén på restaurang »Francis
Drake» hade Robert Cramer plötsligt
frågat: »Vill du gifta dig med mig?
Jag älskar dig gränslöst. Jag lovar att
bära dig på mina händer. Vill du?»
Och fastän hon inte trott på det där
om att han skulle bära henne, hade hon
svarat: »Kanhända, Robert. Men jag
kan inte ge något bestämt svar i kväll.
När vi äter lunch tillsammans i morgon
skall du få besked.»
Och nu hade morgondagen redan
börjat och hon anade inte, om hon borde
svara ja eller nej! Andra kvinnor voro
säkert vid minsta uppmuntran redo
saligt sjunka i Roberts armar... Hon
tänkte på hans pengar och undrade, om
han skulle intressera henne i lika hög
grad ifall han vore fattig. Föga sanno-
likt. Hon måste verkligen betänka
sig...
Och medan hon betänkte sig sjönk
hennes svartlockiga huvud ned mot en
vit arm och hon somnade in.
Men säg mig en frid, som varar be-
ständigt! Hon väcktes brutalt av
gällt kvinnoskrik. I nästa ögonblick
hon kapprak i sängen och blinkade i det
skarpa skenet från taklampan. Slutligen
stannade hennes yrvakna blick på tre
figurer, som stodo i rad nere vid dörren.
»Ingen kommer att ofreda dig», hade
Grace sagt. Ha!
Den mellersta figuren var en storväxt
kvinna med förbittrat ansikte,
sidofigurerna en blek blondin och en gudalik
man med rött hår. Blondinen hade
glömt att sluta munnen efter sitt skrik
och den bildade ett stort, rött O.
»Vad är det om?» frågade Patricia
sömnigt.
Den storväxta kvinnan vände sig till
den gudalike mannen. »Skulle du vilja
förklara hur det kommer sig, att vi
finner en främmande kvinna i ditt hus,
Thomas?» frågade hon skarpt.
Den unge mannen svalde ett par
gånger och körde fingrarna genom sin
röda hårman, men lyckades icke få
fram något svar. Då ingrep Patricia.
»Förlåt mig», sade hon, »men ni
anar inte hur sömnig jag är! Är ni
grannar till mig och har det brutit ut
eld i ert hus? Varför ringer ni inte till
brandkåren? Gå nu, är ni snälla.»
»Tommy», sade den storväxta,
»tänker du tåla denna oförskämdhet?
Tänker du låta henne visa ut oss ur ditt
eget hus?»
Den unge mannen tog ett steg
framåt. »Förlåt, min fröken», sade han,
»men av vilken anledning har ni krupit
ned i min säng?»
»V-v-v-vad för något?» sade Patricia.»
»Jag säger, att ni ligger i min säng»,
upprepade han. »Jag skulle gärna vilja
veta varför ni ligger där?»
»För att jag behöver sova»,
svarade Patricia.
»Hur kan den vara er? Hur kan
ni ha en säng i Grace Nortons
hus?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
