Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»GraceI» utbrast den storväxta
kvinnan. »Grace Norton?»
»Ni uppfattade namnet rätt», sade
Patricia. »Detta är nämnda dams hus
och hon har lånat mig det, jämte säng,
isskåp och andra bekvämligheter, över
lördag och söndag.»
»Helige Antonius 1» sade den unge
mannen. Så brast han i skratt. »Fröken
Nortons hus är huset intill I» upplyste
han.
Flickan gjorde en tvivlande min.
»Jaså», sade hon. »Kan ni då förklara,
varför Grace har glömt sin dörrnyckel
under er dörrmatta?»
Den unge mannen grinade
försmädligt. »En förtjusande logik!» sade han.
»Varför måste det vara hennes nyckel?
Kan inte jag också få gömma min
nyckel under dörrmattan?»
Den blonda flickan stod och grät
tyst i sin näsduk. Hon såg ut som ett
våp, avgjorde Patricia. Den rödhårige
mannen kastade en förargad blick på
hennes nedböjda huvud.
»Nonsensl» inföll nu den storväxta.
»Och nu vill jag veta, min bästa (detta
till Patricia) : Tänker ni avlägsna er
eller ej?»
Patricia kastade en blick på
Tommy, som förstod och smet ut. Så drog
hon hastigt kläderna över sin pyjamas,
men kunde inte underlåta att höra de
båda damemas komentarer.
»Jag sa ju du borde ha lärt känna
honom närmare», sade den äldre.
»Men du lät ju efterforska», invände
den yngre, »och Soliditet brukar ju vara
pålitligt.»
»Men du minns», återtog den äldre,
»att det var då ingenting vidare med
hans ekonomiska ställning, och jag blev
redan då lite betänksam.»
»Men han hade ju goda utsikter»,
invände de yngre, »och —.» Men tiu
hade Patricia blivit färdig, och hon
tystnade.
»Aha», tänkte Patricia, »är du av
den sorten! Stackars Tommy!»
Hon var på väg ut med väskan i
handen, då Tommy ropade.
»Nej, nej, så där kan ni inte gå!»
utbrast han. »Ni måste ha ett
ytterplagg, förstår ni väl!» Och så drog
han av sig sin överrock och kastade
den över hennes axlar.
I »Hjärtligt tack, ädle riddare», myste
Patricia med en grop i kinden. »Förlåt
misstaget.»
»Å, jag ber», svarade han
förbindligt.
»Vad ber du för? fnyste den
storväxta. »Om vi inte missat sista tåget
till San Francisco för den där
pjäsens skull, stannade jag inte en minut
till i detta hus! Förresten tror jag aldrig
att stackars Vera hämtar sig från detta.
Seså, min älskling, gråt då
inte så.»
Blondinen upphörde för ett
ögonblick att snyfta. »Jag
förlåter dig, Tommy», viskade
hon.
»Här finns ingenting att
förlåta», svarade Tommy kallt.
»Nej, inte än», inflickade
Patricia, »men det blir. Var
säker på att det blir! Och nu
godnatt, mina vänner. Jag
önskar er alla ljuva drömmar.»
»Vänta», sade Tommy och
tog ifrån henne väskan. »Jag
skall följa er, så att . . . så att
ni inte går in i fel hus igen.»
»Hm», blev Patricias tack.
»Vänta inte på mig»,
fortsatte Tommy, vänd till
blondinen och den storväxta, »utan
kryp till kojs med detsamma.
Det här rummet blir ert
sovrum. Jag bäddar åt mig på
ottomanen i hallen.»
Därpå följde han Patricia
genom det urskogssnår, som
omgav huset bredvid hans.
Efter att ha tagit fram en
nyckel under dörrmattan, låste
han upp ytterdörren och tände
lampan i hallen.
»Är det något mera jag kan
göra för er?» frågade han.
»Inte för ögonblicket», blev
Patricias glättiga svar. \
»Ledsen att ni haft obehag.
Det var ett ganska begripligt
misstag. Men... fru Brent
blir litet häftig ibland.»
»Ja, det bör rti veta bäst»,
mumlade Patricia. »Godnatt
och tack för överrocken.» Hon
lämnade tillbaka det lånade
plagget med en nick, stängde
dörren om sig och gick uppför
halltrappan för att för andra
gången krypa ned i en
främmande säng.
Men denna gång dröjde det
länge innan hon kunde somna.
Timme efter timme låg hon och
kastade sig i bädden, vilken, tänkte hon, inte
var hälften så bekväm som bädden i
det andra huset. Dessutom kunde hon
omöjligt låta bli att sörja över det
sorgliga öde, som rödhårige Tommy Moore
gick till mötes. Skulle det månne vara
möjligt att rädda honom? Han
föreföll att vara en sådan hygglig ung man.
någon måste göra något — varför inte
hon, Patricia?
Plötsligt satt hon spikrak upp i
sängen och stirrade upp mot taket. »Eviga
granater!» utbrast hon högt.
Med ett raskt beslut steg hon ur
sängen, rumsterade i rummets garderob
Han
tills h
ni är
tog henne om axlarna och ruskade henne
ennes ansikte glödde pionrölt. »Ni är . . .
. . jag har inga ord för vad ni är!»
sade han.
och fick tag i en körsbärsröd
morgonrock. Hon tassade nedför
halltrappan, låste upp ytterdörren och gled ut.
Månens silverljus darrade över
trädgårdens rabatter och över en liten stig som
löpte till huset bredvid. Hon ilade
framåt stigen på snabba fötter, och när
hon väl stod utanför grannvillan
kastade hon en handfull grus på det fönster,
som hon antog vara Tommys.
»Vem där?» Svärmor Brent visade
sitt papiljottprydda huvud över
fönsterbrädet.
»Á, förlåt mig, jag är så ledsen att
jag stör er», sade Patricia. »Jag visste
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
