Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaplig fot med hövdingarna och
förebygga tråkigheter, att ta reda på
deras inre förbund och så vidare. Det är
därför jag fått använda så mycket tid
till att övervaka den lagliga sidan av
ert giftermål med shejk Ibrahim. Jag
skulle vara shejk Ibrahims högra hand
i den saken. Och om jag berättade för
er vad jag fått veta. skulle ni
naturligtvis genast brutit er förlovning . . .»
»Ja, naturligtvis!»
»Ja, och hur skulle jag då kunnat
fullfölja min mission? Jag skulle fått
shejk Ibrahim till fiende, jag skulle
motarbeta min regerings politik
härute . . . Jag talar inte som individ utan
som fransk undersåte, fransk soldat. Ni
vet att personligen gjorde jag allt för
att övertyga er . . .»
Louise avbröt honom. »Ni är logisk
som alltid, major Lépine! Och jag
tror att jag förstår er. Och jag —
jag skulle förtjänat mitt öde.»
För hennes inre stod bilden av shejk
Ibrahims vackra, vänliga gamla ansikte.
Hon hörde hans röst: »Den gamle är
alltid er vån, min dotter.» Shejk
Ibrahim som hon litat till . . . Hennes
spänning gav vika i hysteriskt skratt.
När Lépine lyckats lugna henne,
började de tala om vad de närmast
skulle ta sig för. Louise skulle skriva
till shejk Ibrahim så snart hon kommit
till Algiers och skicka brevet till hans
hus i staden, där det fick ligga och
invänta hans ankomst. Och när brevet
var ivagsänt — inte förr — skuile hon
tala med Röse och Henrietta.
Lépine begrundade hennes ord. »Jag
kommer över till Villa Ceieste i
övermorgon på förmiddagen för att tala
med madame Travers. Under
mellantiden skall jag tänka efter — det går
en båt till Europa dagen efter. . .»
»Menar ni att vi måste lämna
Algiers genast?»
»Det vore nog det rádligaste. Men
allt det där får jag tala med madame
Travers om. Ni har nog, stackars barn,
med det svåra brev ni måste skriva.
Resten får ni lämna åt oss, som är äldre
och starkare.»
Louise tänkte att något ännu värre
än att skriva brevet förestod henne.
Men det kunde han ju inte veta.
Som väl var, fick hon tid att sköta
sina egna åligganden, när de kommo
fram. Röse och Henrietta tänkte bada
och vila. Hon satte sig i sitt lilla rum
och började nästan genast skriva.
Major Lépine hade givit henne några goda
råd, och hon skrev lugnt och utan att
ändra. Hon bekände hur skamsen hon
kände sig över att ha burit sig så illa åt
mot shejk Ibrahim och hans son. Hon
hade ingen ursäkt att komma med —
34
det var bara det att hon under vistelsen
ute i oasen insett hur omöjlig en
förbindelse mellan henne och shejk Ali
var. De voro av allt för skilda raser —
ett äktenskap skulle utan tvivel bli
olyckligt. Särskilt betonade hon
olikheten i religion — major Lépine hade
sagt henne att det säkert skulle göra
intryck på shejk Ibrahim.
Hela brevet andades respekt och
tacksamhet mot shejk Ibrahim — det
var skrivet just så, som hon skulle
skrivit, innan hon visste om shejkens
dubbelspel. Hon betonade sin tacksamhet,
sin uppskattning av den ära och den
vänlighet de visat henne. Men hon
lämnade ingen möjlighet till
missförstånd öppen. Brytningen skulle vara
ofrånkomlig efter detta brev. För en
flicka på tjugoett år var det ett
mästerverk.
När brevet var förseglat, tog Louise
smaragdringen från sitt finger,
tillsammans med diademet och halsbandet
skulle det återsändas till givarna. Det
gjorde ont i henne. Hon mindes shejk
Alis varma, ärliga, ömma förälskelse.
Hon mindes aila de smk tecken på hans
uppmärksamhet, hans omtanke. Käre
shejk Ali!
Hon skulle aldrig glömma dessa
bägge söner av öknen, av ett annat
folk, en annan uppfattning av livet.
Trots allt hade de givit henne något,
som ingen annan gjort — vänlighet,
hänsyn, kärlek. Och hon lönade dem
grymt. Men det kunde inte ske annat.
Minnet av minuten i shejk Alis armar
kunde ännu väcka samma avsky hos
henne.
När hon sett portvakten i Villa
Ceieste ge sig av med brevet och paketet
till shejk Ibrahims hus, gick hon upp
för att tala med Henrietta och Röse.
De hade bägge badat och sutto
svala och uppfriskade i Henriettas rum
och gingo igenom den post, som
kommit under deras frånvaro. Louise bar
fortfarande samma klänning som hon
rest i.
»Men, Louise, har du inte bytt än!»
utbrast Röse. »Vad har du gjort hela
tiden ? »
Louises ansikte hade ett fast,
oryggligt uttryck som oroade Henrietta.
»Hur är det fatt?» frågade hon.
Louise stängde dörren bakom sig
och såg från den ena till den andra.
»Mamma — Röse — jag har kommit
för att säga er att jag inte ska gifta mig
med shejk Ali.»
»Att du inte...?» Henrietta
gapade.
Röse drog djupt efter andan. Ett
ögonblick var det tyst. Så sade
Henrietta: »Vad i all friden menar du?»
»Precis vad jag säger», svarade
Louise. »Jag är ledsen, mamma —
men jag kan inte gifta mig med ho- ,
nom!»
»Du kan inte gifta dig med honom?
Har du blivit tokig?»
»Nej, jag har fått mitt förstånd till- 1
baka.»
»Du . . .!» Henrietta lyckades
behärska sig och fortsatte i lugnare ton:
»Vad är nu det här för dumheter,
Louise? Förklara dig! Har du grälat
med shejk Ali?»
»Neej, vi har inte grälat. Jag har
bara upptäckt att jag inte kan gifta mig
med honom.»
»Det är lite för sent att upptäcka det
nu», svarade Henrietta med ett försök
att vara mild. »Det är inte likt dig att
vara så här dum och lynnig, Louise.
Naturligtvis ska du gifta dig med
honom!»
»Nej, mamma, det ska jag inte. Jag
är ledsen över att ställa till bråk för
dig och Röse och för alla andra. Men
jag kan inte!»^
»Du ska!» skrek Henrietta, som nu
förlorade tålamodet. »Tro du du kan
dra dig ur spelet nu! När allting är
klart, alla papper underskrivna och
förlovningen tillkännagiven! Och varför
skall du bryta? Du var ju så lycklig
förut — och du bestämde dig av egen
fri vilja — var tyst. Röse!» tillade
hon, när dottern försökt få ett ord med.
Louises lugna blick vilade på
Henriettas ansikte, och den äldre kvinnan
måste vända bort ansiktet. Men hon
fortsatte: »Du har givit ditt ord I Du
kan inte bryta det! Vad har hänt?
Det tycks ha tagit dig lång tid att
komma underfund med att du ’inte kan".
Det gjorde du inte under vårt förra
besök i oasen.»
»Nej», sade Louise, och hennes
bleka ansikte blev ännu blekare.
Hennes mun darrade, men rösten var
stadig. »Mien den här gången försökte
shejk Ali kyssa mig, och då visste jag.
Hade det — det hänt, tror jag jag
skulle tagit livet av mig!»
Återigen lät Röse höra ett litet rop,
ett andlöst: »Å!»
»Tig!» sade Henrietta till henne och
fortsatte, vänd mot Louise: »Du
dumma varelse! Var det alltihop — att
han tog dig i famn! Å, du oskyldiga
lilla lamm, det är precis vad varje ung
flicka känner, det är bara blyghet ...»
Hon tystnade. Louises blick vek inte
från henne. Den var sorgsen och lite
hånfull.
»Det där är — dumt, mamma»,
sade hon. »Det vet du. Shejk Ali är
arab. Det var inte blyghet. Jag
förstod bara att jag inte kunde gifta mig
med honom. Jag vill inte göra det.»
(Forli, i nästa nr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
