Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O, FORNA TIDERS FULA DOKUMENTSKÅI
som räcker till två byråar
Vet ni, sena tiders barn, vad ett
dokumentskåp är? Det är den typiska
herrbyrån på 80- och 90-talet och
bestod av sex å sju byrålådor ovan på
varandra samt gjordes av äkta eller
imiterad valnöt. Vanligen är den nu
placerad på vinden — om den inte
sålts! »Monika kan få det gamla
dokumentskåpet», sade fadershjärtat en
dag, då vi överlade om vilka möbler
ett ungt par kunde skaffa — av intet.
Alla andra skrattade förstås, för vi
hade alltid tyckt, att ett dokumentskåp
var den hjärtligast fula möbel som
den tiden bestod sig och att det
hedersplats vårt fick intaga,
fick stå kvar på vinden, däpA
använde den till förvaring av.
rade kläder. Men fadershjän
mig med upp på vind — och^
jag en idé! Jag hade en överläl
med snickaren, som hämtade
skral-let några veckor därefter, och^ si,
han kom hemkörande med två låga,
trevliga byråar, en för Claes och en
för mig! Han hade helt enkelt
delat skåpet mitt itu. På den nedre
delen hade han sneddat hörnen och
fanerat den med björk, så den skulle
passa björkstolarna i mitt rum.
Och så hade han gjort nyckelhål på
båda (ett dokumentskåp har bara
handtag). Den andra hade han inte
fanerat om, utan bara betsat i
mahognyfärg och tagit av översta
lådan något, se bilden till höger.
Och jag försäkrar herrskapet, att
det var en glad Monika, som den
kvällen tackade sin pappa för
gåvan.
nämligen sillen vid gående bord i en
hall eller ett annat rum. Det blir
redan livligt genom att man får röra sig
fritt en liten stund och äta i sällskap
med någon man kan titta in i ögonen
och inte bara ser snett på.
Efter middagen, eller mellan kaffet
och utfösningsteet (vilket aldrig skulle
kunna tänkas i mitt hem, där jag
stannar av alla klockors gång och slag,
när jag får gäster, bara för att de inte
skulle komma på den tanken att gå
hem) bjuder jag alltid mina gäster
någon andlig spis. Eller snarare: jag
/vingar den på dem. Det finns
nämligen inte en, som inte visar sur min,
när man bara talar om att någon skall
läsa något. Uff, skall man störas och
36
besväras med det också! Men börja
bara, får ni se. Alla bli intresserade.
Vad jag påtvingar dem? Inte musik
— det är ju inte alla som förstå sig på
det. Nej, utan något begripligt. Jag
säger: »Tänk — i tidningen stod det
väl en utmärkt kvick ’I dag’ i dag»,
eller »Har ni läst i den och dens bok
den där passagen om demokratins
förfali», eller »Vet någon hur bra den
och den skriver vers?» Om de inte
är så väl uppfostrade, att de då är
med, så går jag till och med så långt
att jag säger: »Har ni läst mitt sista
kåseri i Husmodern? Det måste jag
läsa högt för er — det är verkligen
bra, fastän jag själv säger det.» Och
så måste de ju höra på. Men man kan
med mycket utbyte även be någon
berätta om något.
Huvudsaken med en bjudning är att
det sällskap man samlar, att den mat
som bjudes, att placering och
underhållning äro så ordnade att gästerna
ha rörelsefrihet, ja, så stor rörelsefrihet,
att inte trettio par ögon behöva titta
på en vettskrämda, om jag, utan att
fråga efter om det verkligen är telefon
tid, med ens reser min stelblivna kropp
från den stol, i vilken jag blivit
ner-stoppad, och tränger mig mödosamt
genom min förskansning av herr- eller
damben, med ett halvt fräckt, halvt
förvirrat och en tredjedel förnämt
»ursäkta, men jag skall be att få låna
telefon ett litet slag . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
