Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gält i döden för silt barn.» — De orden voro så ovanliga att jag aldrig glömde dem. Författarinnan Marta Leijon skrev en gång: »Vi måste fram om vi också skulle gå på glödande kol» — och »kvinnan har hämtat sitt barn vid dödsrikets port». — Därför är lyckan så stor sen allt är över och vi äro ett led i tillvarons långa kedja. — Själv bad jag som myckel ung: »O, Gud, giv mig barn — och barnbarn». — Det var under vigselakten. — Jag blev en mycket lycklig mor, mina barn är nu snart vuxna alla, och jag b)ir mycke* glad när »barnbarnen» kommer en gång. Min egen mormor var min hjältinna. Dr Laura Petri talade här i går kväll om att vj ha alla våra hjältar och hjältinnor. Bliv ni en liten hjältinna. 43 år. Tag ej den ekonomiska sidan med i räkningen. (Svar till »Sanningssökande 28 år».) Jag har med största intrese läst »Sanningssökande 28 års» problem, och läste nu svaret från »Mor till 12 barn», som jag här verkligen vill uttrycka min stora beundran för, ty aven min man är statstjänsteman med en inkomst på omkring 200 kr. i månaden. Jag har 2 barn, men skulle ej ha något emot att de voro 12. Ty barnen ar mitt allt, och jag skulle inte kunna tanka mig livet utan dem. Men ändå förstår jag »Sanningssökande 28 års» problem så val, inte den ekonomiska sidan av saken, den lägger jag åt sidan såsom varande värdelös att diskutera ca, ly har man en inkomst på 6,000 om året går det åt, och har man en inkomst på 2,000 får det räcka, vare sig barnen äro 12 eller inga, så enkelt är del med den saken. Men del var »Sanningssökandes» skräckkänsla inför tanken att bli mor, som jag förstår i olikhet med mor till 12 barn. Ty även jag har Fått erfara vad del vill säga alt ända sen barndomen ha haft s. k. skräckkänslor, visser-Vigen inte sådana som edra, men jag förstår er så väl. Men jag vill ge eder ett råd, försök alt Övervinna eder själv. Är del så att ni kan bli mor, undandrag eder ej denna lycka, och det finns ingenting som så kan bota komplex av alla slag som att tvinga sig igenom det som man haft en sådan ångest och skräckkänsla inför. Allt har en övergång, och da ni får erfara vad det vill säga att hålla ett eget litet barn i armarna, tror jag nog att ni i likhet med andra kan undra, hur har jag en gång kunnat vara så feg inför en naturlig sak. En förstående medsyster. Min mors svartmålningar har undergrävt min tro på lyckan, men jag tvekar ändå inte. (Svar till »Ulla 07».) O, vad jag förstår er väl, emedan jag befinner mig precis i samma situation. Dock skiljer sig milt förhållande från ert däri. all min mor verkligen lever i ett olyckligt äktenskap, och dessutom ogillar hon min fästman. De svartmålningar av äktenskapet, varmed hon ständigt förbittrar min tillvaro, undergräver nog min tro på lyckan, jag kan inte neka därtill. Dock vacklar jag inte numera, emedan min karlek — trots allt motstånd — vuxit sig så stark, att jag tydligt ser, vilken väg jag bör gå. Gud har i nåd fett oss underbart under de fem år vi älskat varann. Vi kunna i denna Hans ledning inte spåra någon annan mening, än att Fian bestämt oss för varann. Han har kallat min 38 fästman ait gå ui och förkunna evangelium for hela skapelsen, och mig har Han kallat at! stödja och hjälpa honom i hans arbete. »Ulla 07», älskar ni er fästman? Älskar han er? Tveka då ej vad ni bör göra 1 Gud har instiftat äktenskapet. Han har skapat kvinnan lill en hjälp åt mannen, varför da lyssna till människor? Men Iag Gud med från början! Lägg er framtid och edra bekymmer för densamma i Hans hand, och ni skall få se den väg ni har all gå. Ett rad direkt ur hjärtat av Gunhild. Lärarinnans kafferep har blivit ett martyrium för henne. Undertecknad har med intresse last insändarna om »examenska ff el» och vill omtala hur jag sett det på nära håll. Känner en lärarinna som varje examen bjuder alla besökare på kaffe. Försl gången gjorde hon det som vikarie, kanske för ait få platsen eller hur del ska tydas, och sen gordon det varje examen uteslutande för all få beröm och tack. I en månads tid förbereder hon detta kafferep for 40 a 45 personer på kvällar och nälter. Efter sina 5 timmar, och slöjddagarna 7 timmar, cch när hon skott sin städning,' matlagning, ärenden, börjar småbröds-bakei. Hur nervös, utsliten och förstörd hon blir kan man förstå när hon inte orkar ata och inte har råd att ta hjälp. Hon säger att nu äro föräldrarna vana att få kaffet, så nu kan jag ej sluta. Kamraten vill ej bjuda, och del har hänt och hon bjudit hans elevers mammor också. Examensdagen med sina 3 (immar och avslutning i kyrkan är nog tycker jag, sen ska hon Irött cch ansträngd vara värdinna. En gumma har kokat kaffet. Själv går hon upp halv 6 för alt vara färdig med allt till klockan 9. Mat får hon inte tid til! den dagen alls. Sista examen b]ev hon ensam först kl. 6 e. m. Sen ligger hon slö och trott i flera dagar, nervös och otålig mot alla. Hon är mycket nervös, och som alla nervösa sa lever hon på beröm cch smicker. Hon är för svag att handla självständigt. Vi skulle nog beundra henne om hon hade karaktär alt låta bli dessa tråkiga kafferep. Vi sluppe då se hennes jäkt. Och så denna osed som bör bort. Föräldrarna kan ju på ett eller annal satt visa sin tacksamhet, men inte bör hon göra det. Ingen värderar det så som hon tror. Jag vel en mor som stannade hemma för att slippa kaffet. Annars ga nog hennes vänner gärna till henne, men bort med examenskaffet. Det verkar simpelt och gammalmodigt. Sådant tillämpas ju aldrig i staderna eller större samhällen. En lärarinna har nog av skolarbetet och alla skrivningar före en examen. Barnen i hennes skola bjudas dagen efter, och det är sympatiskt att bjuda barnen, men glöm oss vuxna. En mamma. Följ med er man! (Svar till »Johanna».) Då ni själv insett att det är bäst då ni följer med er man på restaurangbesök och dyligt, bor ni givetvis göra delta, om det icke är värre än ni kan fördraga det. Vad folk säger, skall ni minst av alli bry er om. Huvudsaken är ju, all ni handlar efter bästa förmåga, för ait rädda er man från dåligt sällskap, som ju alltid är nära till hands for en på uteliv begiven man. Ni bör då få så pass makt över honom, att besöken begränsas och ej sker för of la. Kan ni icke delia, så njut av delia liv ii långt ni kan och så länge del för ekonomiens skull varar. Sedan kanske han inte frågar efter er utan helst går ut ensam. Di kanske ni får sitta hemma antingen ni vill eller ej. För min del tror jag inte att den kvinnan syndar värre, som ibland går på kafferep och sladdrar (om hon nu gör det), än den som låter lejd hjälp sköta hem och barn. Mona, Misslyckat äktenskap? Det känns så tryggt all under anonymile-lens slöja få ventilera sina bekymmer, i hopp att träffa på en enda människa, som icke hån-ler åt ens bikt, och som kanske vill dela med sig av sin livserfarenhet. Man sailer sig icke hux flux och skriver ner sitt lidande, utan jag tror, att vi alla, som lyngas av något särskilt svart, först länge och väl ältat detta i ensamma nattliga stunder, lills hjärtat velat brista, och man icke vetat in eller ui. Bland alla inlägg i Folkets Röst har jag ännu icke träffat på något, som liknar mill eget öde. Är jag då ensam, finnes icke någon som dagligen och stundligen genomlider etl misslyckat äktenskap ? Kära vänner bland Husmoderns läsarinnor, hor på vad jag i korta och ofullständiga drag vill söka skildra. Vi ha varit gifta omkring 10 år och ha ett par småttingar. Min make är snäll, skötsam och mycket hemkär men i lota! saknad av något sorts intresse utöver sitt arbete. Jag lider gränslöst av att ha en make, som efter hemkomsten" blott sitter och sloar, nästan apatiski opraktisk som han är, kan han icke avhjälpa det enklaste fel, saknar håg för självbildning, oförmögen fora en enkel konversation eller resonera om något, vad som helst. Vi ha det ekonomiskt bekymmersamt, varför vi båda blivit känsliga och lättretade. Ett par gånger har verkliga utbrott av äktenskapliga gräl förekommit. Jag kan icke högakta och »se upp» till honom, och min kärlek har svalnat. Allt delia låter ynkligt; jag besitter icke ordet i min makt, och helst ville jag liga ihjäl saken, men ändå gäller det äktenskapeb vara eller icke vara för mig. Det hela är mig så pinsamt, och jag såge helst, ait jag kunde bli fri för att fa offra mig for barnen, som jag dyrkar. Den intima samvaron går mig på nerverna, då jag blott känner vämjelse och avsmak. Å, kan någon råda mig! Vi äro enkla människor och nöjesliv existerar ej för oss — vi ha ej råd. Men gärna vill jag höra en föreläsning, gå i kyrkan eller deltaga i församlingslivet. Ja, ensam får jaj gå. När jag då ser lyckliga makar och anal deras små gemylhga resonemang vid he: komsten, »gör det ont i hjärtat». Kvällen natten blir till rannsakan med mig själv. Nu> mera kan jag icke bedja lill Gud och komma i kontakt med Honom. Mina synder tyckai ställa sig som en mur emellan oss. Och ingen vet om mitt själsliga lidande. Jag är för stolt at! ens för min bästa van andas om mitt skeppsbrott. Vad skall jag göra för att kunna rycka upp min man ur hans försoffning? Många gånger önskar jag, a» vi hade en enda familj alt umgås med, för att få honom all intressera sig för någol, men jag vet, att min man icke är eftersökt. Måste jag för barnens skull finn» mig i min förnedring — jag avskyr mig själv — och forlsälta sammanlevnaden med en man jag icke älskar, eller kan man på så lösa grun* der erhålla skilsmässa. För mig själv gäller det liv eller död, för min man skulle det betyda en tillfällig sorg. Råd den som kan beder >Pldgady
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
