Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pästskeppet från Panama af George Griffith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smittad springa ombord, öfverförande sjukdomen
och en säker död. Ja, om endast en båt passerade
från det ena till det andra fartyget, skulle smittan
öfverföras med den.
Han märkte dessutom, att Tupisa, huru sakta
den än gick, var något, om än helt litet, snabbare
än hans eget skadade fartyg, så att om han sökte
undkomma kulle pästskeppet förr eller senare hinna
upp honom. Hvad hopp hade han nu för dem som
voro anförtrodda i hans vård? Jo, den enda.sista
förskräckliga utvägen: att använda kanonerna.
Men icke ens nu kunde han komma sig före
att gifva eld. I stället ändrade han Huahuras kurs
och styrde bort, ropande till Carmen: »Kasta dig
öfver bord, älskade Carmen, och de som ännu äro
friska likaså, och vi skola rädda er! Ni andra,
håll er undan eller jag gifver eld! Jag skulle
vilja rädda er, om jag kunde, men jag har kvinnor
och barn ombord och jag vågar ej!»
Men då de ombord på Tupisa sågo, att
Hua-hura sökte komma undan, satte de kurs efter henne.
Då gaf Caldera order att klara kanonerna,
svängde rundt och sänkte kanonmynningarne.
Ännu en gång ropade han och hans officerare ett
varningens ord, och för att visa det de mente
allvar sköts ett skott mot Tupisa, men högt nog för
att icke skada. Likväl nalkades fartyget och vann
allt mer på Huahura. Carmen hade flytt upp på
kommandobryggan, hvarest två eller tre män sökte
hålla hopen tillbaka med sina revolvrar, men de
kunde icke styra ångaren med ratten, ty de som
anställt myteriet hade afslagit kettingen och styrde
med akterratten.
Slutligen, då Tupisa kommit helt nära, och de
som kämpade på komandobryggan skjutit bort
alla sina patroner, började de ropa till Caldera att
gifva eld, med anledning af hvad han sagt om
kvinnorna och barnen. De voro tappre män, som
ni hör Senor, män som hällre ville dö själfva än
bringa de oskyldiga i olycka. Och Carmen ropade
och besvor sin fästman vid den kärlek han hyste
till henne, och vid allt heligt att glömma sin
kärlek och göra sin plikt. Och då hon så utropade
denna maning, rusade en skara män upp på
komandobryggan med ansikten förvridna af
dödsångest och fasa. Det blef en strid — en
förskräcklig strid mellan de ännu friska och de dödsdömde.
Då Caldera såg detta och med hjärtat sönderslitet
af fasa samt hjärnan virrig af vanmäktigt raseri
därtill såg en af dessa mordänglar i mänsklig
skepnad gripa Carmen och lägga sin hand
våldsamt öfver hennes mun, yttrade han endast:
»Gif fyr!»
De stora kanonernas åska ljöd och deras skarpa
kulor krossade komandobryggan i spillror. Andra
kulor trängde in i skrofvet och sleto ett stort hål
i vattenlinien, på samma gång som kanonerna
öfveröste däcket med en hagelsvärm af kulor,
nedmejande män och kvinnor — det fanns
flera sådana om bord äfven på Tupisa, som
var ett passagerarefartyg. Ett fasansfullt verk,
Senor, ett arbete, skulle ni tycka, mer passande
för djäflar än människor, men hvad skulle ni
velat göra? Hvad annat var att göra?»
»Ingenting, förmodar jag», svarade jag för
första gången görande en anmärkning sedan curan
hade börjat tala. »Det var en fasansfull
belägenhet, men det oaktadt gjorde kapten Caldera sin
plikt. Naturligtvis gick Tupisa till botten?
»Jag är glad att ni tror det, Senor», sade han sakta,
»jag är glad att ni tror det. Ja, Tupisa sjönk och
hvarje lefvande varelse ombord gick till botten. Nå-
gra af de arma olyckliga summo omkring för att
rädda sina lif. Man sköt dem i vattnet för att
förkorta deras lidande och Huahura fortsatte till
Panama, det är slutet af historien».
»Ni har berättat mig en märklig och
förskräc-lig historia, Senor Padre», sade jag, »och jag skall
berätta den när jag kommer till den andra sidan
jordklotet, för dessa hjältars skull, som gjorde sin
plikt och för den modiga flickans skull, som villigt
gick i döden. Men, om ni vill förlåta min
nyfikenhet, Senor Padre, ni har berättat mig historien så
som endast ett ögonvittne skulle kunna berätta
den. Jag frågar om den är sann?»
»Ja, Senor, den är sann», sade han, reste sig
från sin plats och sträckande ut sin hand, fortsatte
han: »Jag var en af dem som var ombord på
Huahura. Nu, god natt! Vi hafva samtalat länge och
ni har en lång väg att färdas i morgon».
Då såg jag hvilket misstag jag begått, som
tviflat, sade god natt och gick till sängs. Nästa
morgon vid soluppgången beredde mig curan en
kopp te, och då jag druckit den, gaf han mig sin
välsignelse och jag begaf mig på väg för att
bestiga samma pass, genom hvilket Pizarro och de
andra eröfrarne hade marscherat trehundrasextio
år förut för att gripa den siste af Incastammens
furstar midt ibland hans segerrika skaror.
Tre månader senare satt jag med min vän
major Harras på verandan till engelska klubbens lokal
i Callao och förtäljde för honom om curan och
hans berättelse. »Ja», sade han, då jag slutat, »den
är fullkomligt sann. Senorita de Salta gick ombord
på Tupisa i Panama. Hon var på väg hem från
Paris. Hennes namn stod på passagerarelistan hos
agenten. Då kriget var öfver tog Caldera afsked
och slöt sig till ett missionssällskap. Jag hörde
sedermera att han ägnade sitt lif åt att undervisa
indianerna i det inre af Peru och af hvad som
framgår af det du berättat mig, har du hört
berättelsen från hans egen mun».
 |
| En af dem grep Carmen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
