Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) / 12 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gultörstens offer af S. H. Merriman - 1. S:t Jakobsgatan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

GULDTÖRSTENS OFFER.

Af S. H. Merriman.

——

Första Kapitlet.

S:t Jakobsgatan.

Det var professor von Holzen», sade en
vördig fru, som har hökarebutik på
hörnet af S:t Jakobsgatan i Haag. Hon
är judinna som de flesta af innebyggarne vid
S:t Jakobsgatan och Bezemsgatan, vid
hvilken fruktmånglarne bo. »Det är professor
von Holzen, han går förbi en eller två gånger
i veckan. Han är en god man».

»Han går klädd i en fin rock», svarade
en af fruns kunder, en ung man med
melankoliska mörka ögon och med ett utseende,
som om han endast såg allt i världen från
den goda sidan.

En del människor säga att det icke är klokt
att ensam passera S:t Jakobs- eller Bezemsgatorna
efter mörkrets inbrott, ty man ser lömska
skepnader i portgångarne och man hör ett hånande
skämt i de många gränderna. När man går förbi
om dagen och kommer att hastigt kasta blicken mot
fönstren, kan man få se ansikten,som endast
flyktigt titta fram; det är isynnerhet kvinnor, som
aldrig någonsin komma ut, utan tillbringa hela sitt
lif bakom dessa otvättade gardiner och
omsorgsfullt tillstängda fönster i en luft, om hvilken man

kan få en
svag
föreställning, då
man
betraktar varorna i
butiken
inunder. I hvarje
hus vid denna
gata finnes
en handel,
där gammal
metall,
kasserade möbler
och
köksredskap köpas
och säljas och
der
tusentals af denna
bannlysta släkt synas i stånd att lefva och trifvas.

Man lägger snart märke till, att dessa
handlande med sin kännedom om människonaturen
och med en dyrköpt erfarenhet blott utställa varor
sådana som sängar, kaminer och andra tunga
föremål, hvilka icke så hastigt kan försvinna med
någon snabbfotad individ.

Von Holzen satte sig ned.

Inne i butikerna finnas massor af kläder,
böcker och tusentals varor af ringa värde. Sorgen
synes rufva öfver denna gata. Själfva de bleka
och melankoliska barnen, med de insjunkna,
uttryckslösa ögonen och hängande näsor, synas allt
för tidigt hafva gripits af lifvets allvar och inlåta
sig sällan i lekar.

Den man, som hökarfrun kallade professor von
Holzen, gick raskt genom gatan med en min, som
antydde, att han önskade ådraga sig så ringa
uppmärksamhet som möjligt.

Det var en kraftigt bygd man med ett sorgset
drag kring den breda munnen, med ett mildt
uttryck i ögonen. Det var i september månad och
professorn bar en tunn, svart öfverrock, hårdt
åt-knäppt öfver det breda bröstet. Han hade grå
handskar och bar en paraply i handen. Hela hans
yttre vittnade om, att han var en lärd man och
en hederlig medborgare.

Som det icke är till någon nytta att vara lärd
utan att se lärd ut, var professor von Holzen
mycket noga med att kläda sig i öfverensstämmelse
med sin ställning i lifvet. Hans yttre syntes säga:
»Låt mig vara i fred och jag skall icke genera er!»
och en sådan hållning är alltid tilltalande. Den är
under alla omständigheter bättre än den hållning
de flesta intaga och hvilken synes säga: »Låtom

oss visa hvarandra förtrolighet!» emedan den så
lätt leder till tankeutbyte i värdelösa ämnen.

Professorn stannade vid dörren till huset n:o 15
vid S:t Jakobsgatan, ett af de äldsta husen vid den
gamla gatan — och tände långsamt en cigarr.

Det fanns en butik i nedre våningen, hvarest
salubjöds gamla kaminrör och andra »elddon».
Då professorn väl stött upp dörren, stod han en
stund och väntade vid den trånga trappan. Han
visste, att i en sådan butik fanns det alltid en
mänsklig varelse, som likt en giftig spindel i sitt
hörn af nätet, från sin vrå lurar på den fluga i
människogestalt, som stannar och ser på varorna.

Denna spindel visade sig straxt — det var en
gammal skrynklig kvinna, som såg ut som en
riktig hexa. Von Holzen pekade uppåt. Hon
skakade på hufvudet.

»Han lefver ännu», sade hon.

Professorn vände sig mot trappan och tvekade
ett ögonblick.

»Vill ni sända efter litet mjölk», sade han och
gaf henne ett mynt. »Huru mycket har han fått?»

»Två tillbringare», svarade hon, »och tre
till-bringare vatten. Man skulle kunna tro att det
brinner i honom».

»Det gör det också», svarade professorn med
ett kargt leende och steg upp för trappan. Han
steg långsamt på och bolmade riktiga rökmoln ur sin
cigarr med en energi, som om han velat röka bort
de giftiga bacillerna. Fruktan för smitta är den enda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>