Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammans njöto utan en aning om hvad som lurade
bredvid dem.
Först visste Abdol icke hvad han skulle göra,
men nu var hans beslut fattadt. Det vore alltför
farligt att döda engelsmannen. Men den
föraktliga ton, med hvilken hon yttrat »stackars nöt»,
gjorde honom utom sig.
Månen steg fram öfver bergen, och göt sina
silfverstrålar öfver skogen. Det blef så ljust, att
han kunde se den ömma glöden i Kaartjes ögon
och den lidelsefulla kärleken i den hatade rivalens
blick. Ännu mer ursinnig af denna syn steg han
fram.
»Sd?»
Det var en fråga, en hotelse, som kylde ned
till kvinnans hjärta och kom Burchard att störta
fram med en ed. Nu visste hon allt. Hennes
lifs mystiska öde stod nu klart för henne: döden.
Abdol stod med armarne i kors öfver bröstet,
med den lågande blicken endast fäst på flickan
som skulle ha blifvit hans brud.
Hon talade helt lugnt.
»Hvad vill du här? Hvarför har du följt
efter mig?»
Han försökte skratta.
»Endast för att se hur du kan älska en man,
Kaartje, för att se hur du hållit dina löften.»
Burchard afbröt:
»Härifrån, din skurk, annars krossar jag hvarje
ben i din kropp!
Den svarte mannens små ögon gnistrade och
hans tjocka läppar kröktes triumferande.
»Godt!» svarade han, lyfte armen och sänkte
knifven i Kaartjes bröst. Med ett skärande skri
sjönk hon till marken. Burchard sökte kasta sig
öfver mannen, men denne gjorde sig fri och var
nästa ögonblick försvunnen.
»Min älskling», hviskade Burchard, i det han
knäböjde vid Kaartjes sida och tog henne i sin
famn, »hvar träffade han dig? Kan du lägga
armarne om min hals, så skall jag bära dig till
närmaste hus.»
Hennes stora djupa ögon blickade längtansfullt
in i hans.
»Älskade», flämtade hon, »jag dör •— det är
mitt öde — men jag är — lycklig, jag har lärt
känna kärleken — kyss mig Evelyn — och glöm
ej —» ^
Månen steg allt högre på fästet, vinden suckade
stilla i träden, en skogsdufva började sakta kuttra
i tro att dagen var inne.
På marken var allt tyst. Man hörde endast
de våldsamma snyftningarne från en man, som låg
försänkt i dödlig sorg.
ff *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>