Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. H. Merriman.
I hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehall allt ifrän dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens vandring genom några trånga, ruskiga gator i Haag, i afsikt att aflägga
ett besök hos en döende. Af denne köper professorn för tusen gulden ett dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck,
tager professorn pängarne ur hans hand och stoppar dem tillbaka i sin plånbok.
(Forts från n:o 2).
Andra Kapitlet.
Arbete eller lek?
och
vå män åkte i en droska vesterut genom
Cockspur Street i London. Den ene
var en storväxt person, i britisk
militäruniform, hvilken han uppbar med en
värdighet som erinrade om ett fyrtorn. Den
andre, en spenslig man med öppet och lifligt
ansikte samt ögon, i hvilka alltid spelade ett
leende, bar societetens uniform. Han var
nobelt klädd och uppbar äfven sina kläder så
väl, att hans elegans föreföll inte blott
naturlig utan äfven oumbärlig.
y>Sic transit denna verldens ära!» yttrade
han.
Tvenne män på trottoaren vände sig om
tittade in i droskan.
»Se, White», ropade en af dem. »White!
Bra-a-vo! Bra-a-vo, White!» Och alla tre gåfvo
upp ett hurrarop, som fortplantades till Traf algar
Square och till slut dog bort i fjärran.
»Så är det», sade den unge välklädde mannen,
»det är denna världens ära. Hör hur den
försvinner. Se, polisen gör honnör. Ah, hur härligt att
vara major White i dag! I morgon — bonjour la
gloire!»
Major White, som nyss låtit sin monokel falla,
satt och tittade ut med stilla förvåning. Det
öga, från hvilket han släppt »enkeltjusaren», var
till och med mer förvånadt än det andra. Men
han såg ut att vara en person, på hvilken världen
utom honom i regeln endast gjorde ett flyktigt
intryck. Han intog mot densamma en öfverseende
ställning. Han var i själfva verket en af dessa
människor som gärna tillåta sin nästa att lefva i
utopier, vare sig detta sker af blindhet, dumhet
eller likgiltighet.
Detta var, som hans följeslagare Tony Cornish
velat antyda, White just nu. Precis som läsaren
skulle vara den eller den »just nu», om hans själ
törstade efter ära. Att begå brott eller skrifva romaner
äro två breda vägar till ryktbarhet, men major
White hade icke anlitat någotdera. Han hade
endast skött sin och sitt lands sak lika säkert som
förnuftigt på en af dessa platser, till hvilka en
engelsk officer ofta tvingas tack vare det indiska
käjsardömets svårhandterlighet och en orolig präss.
Att han kommit ifrån saken på ett både för
honom och hans kommando ärofullt sätt, om också
kolonialdepartementets börda ökats, var ett faktum,
hvilket ett tacksamt fosterland just nu gjorde allt
hvad det kunde för att erkänna. Att
vederbörande och de, som kände honom, ej kunde bättre
än han själf förklara hur han kunnat göra det, var ett
annat faktum som föga bekymrade honom. Major
White var klok nog att icke söka förklara det.
»Sådant där», sade han, »blir nog klart så
småningom». Och därmed var affären lagd till
dessa handlingar, i fråga om hvilka framtiden får
afgöra, hvarför stora män misslyckats och andra
lika oväntadt som plötsligt blifvit höljda af ära.
Det hade egt rum en defilering af de trupper
som deltagit i en liten men väl lyckad expedition,
i hvilken White, tack vare hvad man plägar kalla
»tur», blef hjälten. Han var ej den slags
människa som var skapad till hjälte, men det betydde
icke något. Världen tager en person och gör
honom till hjälte, utan att fråga efter hvad slags
person han är. Ja, den tager till och med en
människas namn och ärar det, utan att taga reda på
hvem som bär datta namn.
Tony Cornish, som var med öfverallt, var
naturligtvis närvarande vid denna revy och kände
alla människor. Han gick från ekipage till ekipage
på sitt flotta sätt, sade rätta ordet på rätt sätt till
rätt person och undvek så fint som möjligt den
han icke borde se —■ ingen kunde i den vägen
öfverträffa honom, det visste han. Plötsligt
väcktes han till högre lif af truppernas tramp, och när
han fick se sin gamle vän White i spetsen för de
solbrynta krigarne glömde han alldeles sina plikter
mot societeten. Han viftade med sin cylinder och
hurrade lika hest som plåtslagaren bredvid honom.
»Hans arbete ä’ styfvare än både ert och mitt,
herrn», sade plåtslagaren när trupperna defilerat
förbi, och Tony» var genast färdig att med ett
leende medgifva att han hade rätt.
Några minuter därefter fann Tony major
White högtidligt stirrande på en liten folkskara
som lika högtidligt stirrade på honom, på
trottoaren utanför kavallerikasernen.
»Jag har en droska här», sade han, och White
följde efter honom i det han banade sig väg
genom mängden, utan att säga någonting. Om
han hörde en del hviskningar: »D’ä’ han!», så
kände han sig emellertid icke utan orsak stolt. I
droskan satt han rak och styf, men det såg ut som om
hans uniform kändes för trång, hvilket också var
fallet. Dagen var het och efter några pustar drog
han upp en näsduk.
»Hvart far ni?» frågade han.
»Jag ämnade mig till Cambridge Terrace. Jag
fick ett kort från Joan i morse, att hon väntade
mig», förklarade Tony Cornish. Han var en ung
man som alltid tycktes ha brådtom. Hans långa
smala ben gingo fort, han talade fort och hans
blick flög lifligt omkring. Det låg något af ytlig
brådska öfver hela hans person.
White tog upp sin monokel, undersökte den
med en närsynts kritiska min och skrufvade
högtidligt in den i ögat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
