Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
»Cambridge Terrace», sade han, med en
stirrande blick utåt.
»Ja. Har du träffat Ferriby’s efter din
ärofulla återkomst till —’till — detta land?» Under
det han talade hade han uppmärksamheten till
hälften riktad åt gatan. Han kände så många, att
han hade ett riktigt arbete i Piccadilly och det
är svårt att göra en fin bugning i en »hansom cab».
»Nej, det har jag inte».
»Kom med då och hälsa på dem. Vi träffa
bara Joan hemma och hon skall ej taga illa upp
dina plymer eller stridsdammet pa dina stöflar.
Lady Ferriby gnor omkring vid Edgware Road,
fisken är nästan två pence billigare där, kan jag
förstå! Min vördade onkel är säkert ute och
flanerar i Piccadilly. Ja, se där ha vi honom! Är
han inte präktig? God dag onkel!» Cornish
nickade gladt ocn viftade med handsken.
»Hur mår Ferriby’s?» frågade major White.
»Jo tack, de tycks ha det bra. Onkel är
upptagen af den där välgörenheten, som alltid har sitt
hem här hemma. Tant — hon spar pängar».
»Och miss Ferriby?»
Cornish gaf honom en hastig blick och
svarade: »Joan mår utmärkt. Energisk som alltid,
följer med alla modets växlingar».
»Liksom du?»
»Ja, visst! Knapphålsblomster komma och gå.
Har du observerat det? Ena dagen violer från
Neapel öfver hela venstra axeln och veckan därpå
inga blommor alls. Naturligtvis», fortsatte han och
lade eftertryckligt fingret på Whites galonerade
ärm, »skulle det aldrig gå an, att världen stode
stilla».
»Aldrig», svarade majoren.
De konverserade för att döda tiden. Joan
Ferriby hade kommit emellan dem enligt
kvinnans oundvikliga öde att komma mellan tvänne män
förr eller senare. Fruntimmer ha sitt behagliga sätt,
på hvilket de säga en persons namn med en
sådan tonvikt, att någon i sällskapet skiftar färg.
När denna »någon» nästa gång träffar mannen
ifråga, rodnar hon omigen, och det kan hända att
mannen observerar det och hans fåfänga, som
alltid är vaken, blir smickrad af den olyckliga
rodnaden. Och så gifta de sig och lefva olyckligt i all
tid.
Droskan med de två männen stannade
framför n:o 9 Cambridge Terrace. Tony Cornish
skyndade fram till dörren och ringde som en gammal
bekant. Majoren följde honom med värdighet.
Man visade dem in i ett bibliotek på nedra
botten, där de mottogos af en ung dam, hvilken
med pännan i handen satt vid ett stort bord som
var öfversålladt af tidningsomslag.
»Jag håller på att skrifva adresser till
»Manu-fakturisternas biträden», sade hon, »men det var
mycket angenämt att träffa er».
Miss Joan Ferriby var en af dessa lyckliga
människor som aldrig känt ett tvifvel inom sig.
Man måste, tycks det, vara ung för att hafva
denna nittonde seklets säkerhet. Man måste vara
vacker — det är åtminstone alltid bättre att vara
vacker — och man måste vara väl klädd. En
smula kännedom om världen, ett bestämdt sätt att
konstatera hvad som för ögonblicket inträffar för
fakta, man talar fort — och resten kommer tout
seul. Denna tvärsäkerhet ligger i luften nu för
tiden, precis som svimningar och lockar och en
bedjande hjälplöshet låg i luften förr i världen.
Miss Ferriby stod med pännan i handen och
skrattade åt oredan på bordet framför henne. Hon
var en praktisk flicka, alldeles fri från denna
»själfmedvetenhet» som i den gamla goda tiden
tog den irriterande formen af blyghet. Major
White, med hvilken hon skakade hand helt
kamratligt, betraktade henne med högtidlig min.
»Hvad är »Manufakturisternas biträden?»
frågade han.
Miss Ferriby satte sig och svarade med
allvarsam uppsyn: »Äh, det är en utmärkt välgören-
het. Tony skall tala om allt för er. Det är ett
sällskap, hvars syfte är att förmå folk att afstå
från bicykelåkning på lördag eftermiddag och låna
sina maskiner till biträden i manufakturaffärer,
eftersom de inte ha råd att köpa sådana själfva.
Pappa är sällskapets beskyddare».
Cornish flyttade hastigt blicken från den ene
till den andre. Han hade alltid vetat att major
White inte riktigt tillhörde den värld, i hvilken
Joan och han lefde. Cornish hade aldrig sökt
intressera sin vän för dessa olika
välgörenhetsföre-tag, i hvilka till exempel Joan tog sa stor del och
hvilka utgjorde ett angenämt samtalsämne vid téet.
»Det är så härligt», sade Joan och började
plocka ihop sina papper, »att känna att man
verkligen uträttar någonting».
Och hon såg upp i White’s ansikte med en
så uppriktigt entusiastisk min, att han lät
monokeln falla.
»Ja, visst», svarade han i något förströdd ton.
Cornish hade redan slagit sig ned vid bordet
och höll på att svepa de med adresser försedda
tidningsomslagen om cirkulär som voro tryckta
på tjockt brefpapper. Det tycktes vara en flitig
värld, i hvilken White kommit in. Han såg nästan
längtansfullt på omslagen och cirkulären och
försjönk sedan i betraktande af Joans små fingrar,
nät äfven de började arbeta.
»Vi sågo allt om er», sade hon på sitt hurtiga,
säkra sätt, »i tidningarne. Pappa läste det högt.
Han läser alltid högt nu ur ’Times’. Jag är säker
på att han tror det vara en god öfning för en
politisk talare. Vi voro» — en liten paus, under
hvilken hon lade sin knutna näfve på en bundt
cirkulär, hvilken behöfde starkare präss — »vi voro
alla mycket stolta öfver vår bekantskap, kan ni
förstå».
»Store Gud!» utbrast White.
»Nå, hvarför inte?» frågade miss Ferriby och såg
upp. Hennes uttrycksfulla ögon blixtrade nästan
vredgadt. »Alla engelska medborgare», började
hon, men afbröt sig plötsligt, kastade undan
papperen och reste sig häftigt. Hennes blick föll på
Whites bröst. »Är det där en medalj?» frågade
hon och gick närmare. »Åh, så utmärkt! Se hit,
Tony, en medalj! »Är det» —hon betraktade den
noga — »är det Viktoriakorset?» frågade hon.
Hon lät blicken flyga från den ene mannen till
den andre och i hennes ögon lyste något mera
än ifver.
»Hm — ja», medgaf White.
Tony Cornish hade också rest sig. Han räckte
White’ handen.
»Det visste jag inte», sade han.
Det blef en paus. Tony och Joan återvände
till sina cirkulär i all tysthet.
Manufakturistbi-trädena syntes plötsligt ha blifvit mindre viktiga.
»Apropos», sade Joan, till slut, »pappa vill
träffa dig, Tony. Han har ett nytt projekt.
Något mycket stort och mycket viktigt.»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
