Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
och förklaringen återgaf hans bakom monokeln
förvånade öga ett visst lugn. White kände igen
uttrycket och förstod hvad det betydde.
»Här ha vi en som går rak i
ryggen!»’utropade han med ton af lättnad. »Den karlen har
exercerat!» fortsatte han, när den nykomne gick
förbi Joan med en ganska stel bugning.
»Ah, det är ju detektiven», förklarade Joan.
»Så stort sällskap, kan ni förstå, och så blandadt.
Så är det hos alla. Se här ha vi ändtligen Tony!»
Tony Cornish höll just på att bana sig väg
fram till dem. Han skakade hand med en biskop,
i det han armbågade sig fram genom rummet, och
det med ett ansikte så fromt som om han varit
en pastorsadjunkt. Nästa ögonblick slog han en
baron i ryggen just när denne ädling kommit till
klämmen i sitt anförande.
Vid åsynen af Tony Cornish blef Joan
allvarsam och hon vände sig mot honom med detta
något frånvarande ansiktsuttryck, som man alltid
kan vänta hos en kvinna, hvilken är intresserad
af alla dagens stora händelser. Men innan Tony
hann fram till henne, hade hon hunnit sätta på sig
en mycket kvinlig och nästan gammalmodigt
förlägen min.
»Ack, här kommer mamma!» sade hon med
en blick åt sidan om Cornish, som var följd hack
i häl af en liten hopskrumpen äldre dam.
Lady Ferriby tycktes ej finna det trefligt.
Hennes blick flög misstänksamt från det ena
ansiktet till det andra, som om hon sökte en vän
utan vidare hopp att finna någon. Kanske hon,
som så mången annan, betraktade världen från
den synpunkten.
Cornish skyndade fram. »Mycket folk», sade
han och tryckte Joan’s hand.
»Ja», svarade hon allvarligt. »Det bevisar bara,
att det, när allt kommer omkring, fins mycket godt
i människonaturen och att i fråga om en rörelse
som denna alla, stora och små, äro lika.»
Cornish nickade sitt lifliga bifall, liksom vi alla
acceptera dessa sociala »fakta» för dagen, hvilka
så ofta upprepas men aldrig vägas på en våg.
Därpå vände han sig till White och klappade denne
soldats arm med eftertryck.
»Det enda som duger nu för tiden», sade han,
»är att utmärka sig i någon stor rörelse för
mänsklighetens väl.»
Joan hörde hans ord och såg på honom med
halft tvifvel.
»Och jag ämnar komma fram i världen, min
kära Joan», fortsatte han med ett allvar, som
alldeles förändrade hans ansikte. Men det försvann
snart för detta leende, som han alltid var färdig
med. En skarp iakttagare skulle ha undrat, under
hvilken mask den verklige Tony Cornish fanns.
Major White blickade sin vän stadigt i ögat.
Majorens ansikte förändrade däremot aldrig
uttryck.
Fram till dem kom just nu lady Ferriby — ett
tyst fruntimmer med bekymmersamt ansikte, klädd
i svart siden och oskattbara spetsar. Trots sitt
hvita hår och skrynkliga ansikte uppbar hon sin
dräkt med denna värdighet, som inger vördnad
hos hög och låg. Man var rädd för lady Ferriby
och yttrade sig föga om henne. Man gick i regeln
åt sidan, när hon nalkades. Och när hon gått
förbi med sin misstänksamma blick, skakande på
sitt böjda hufvud, hviskade man att där gick en
kvinna med ett romantiskt förflutet.
»Tony», sade hennes nåd, »de ha ätit upp alla
smörgåsarne».
Det var
något i
hennes röst och i
hennes sätt
att vidröra
Tony
Cor-nish’s arm
med
solfjädern, som gaf
en aflägsen
antydan om,
att denne
societetsfjäril
kommit en af
hennes hj
ärtas strängar
att vibrera.
Hvem vet?
Kanske på
den tiden, då
lady Ferriby
spelade sin
roll i den
romantiska historia, hvilken alla
glun-kade om och
ingen kände
till, det
funnits en annan
T ony Cornish — munter och glad, lättsinnig och
sorglös och dock i stånd att göra en viss kvinna lycklig.
»Kära tant», svarade Cornish med en
nonchalans som ingen annan vågade visa henne,
»väl-görenhetsmänniskor äro alltid gh—ska. Och
hvar-enda dygd dessutom — måttligi.et, älskvärdhet,
ödmjukhet — tjänar endast till att hämma det
goda lynnet och öka aptiten. Gif dem biscuits, tant.»
Han bjöd henne armen och förde henne till
buffetrummet. När hon passerade de fyllda
gemaken for hennes lifliga, forskande blick från det ena
ansiktet till det andra. Hvad hon i sitt hjärta
af-skydde alla dessa människor! Deras största brott
var att de åto och drucko. Ty lady Ferriby var
själfva girigheten.
Vid öfre ändan af salen fanns en låg estrad,
som tjänade till en lugn fristad för sömniga
»förkläden» vid sådana tillfällen som herrskapet
Ferri-bys årliga stora bal. I kväll funnos där inga
»förkläden». Är inte välgörenheten både det
säkraste och mest lugnande i den vägen? Skyler icke
dess vinge så väl öfver en hel del små oförsiktigheter?
På denna estrad uppsteg nu, bland palmer och
chrysanthemumväxter, en stor korpulent,
bolster-liknande herre. Han höll ett papper i handen och
bar ett diskret leende på läpparne. Han intog
samma hållning som en person hvilken tvekar att
äska ljud inför en så väluppfostrad samling. På
hans höga smala panna sken kandelabrarnes skarpa
ljus. Detta var lord Ferriby — en man, hvilkens
bästa vän sade det bästa han kunde om honom
när han beskref honom som »välmenande».
Lord Ferriby hostade lätt, hvilket var
tillräckligt för att framkalla ett ögonblicks lugn. Under
tystnaden stod en välklädd prästman på tå och
hviskade något i lordens öra.
»Hm, mina damer och herrar», började lord
Ferriby. »Hm, I veten alla hvarför vi kommit
tillsammans här i afton. I veten alla att lady Ferriby
och jag äro mycket hedrade af eder härvaro. Och
— hm — jag är säker —»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
