Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ENGELSKE SOLDATEN
viskhet och utan att ha några regementstraditioner
att stödja sig på, biir nu denne unge man helt
oförhappandes presenterad för fienden, som i
Österlandet alltid ser högst ohygglig ut, vanligtvis är
högväxt och långhårig och ofta kommer emot
honom under hiskliga tjut. Om han då till höger
och vänster om sig har gamla stamsoldater -—
karlar med tjugu års tjänstetid, som han vet ha
reda på hvad det gäller — och ser dem rycka an,
göra språngmarsch mot fienden eller hvad annan
rörelse som helst med orubblig säkerhet, så lugnar
han sig och sätter kolfven till skuldran med
jämnmod. Och hans förtröstan växer, om hans äldre
kamrat, som kanske lärt honom de första stegen
på hans militära bana och vid lämpliga tillfällen
pryglat honom både gul och blå, hviskar åt honom:
»Nu skall du få se att de tjuter och galnas på det
här viset i fem minuter. Sedan komma de mot
oss, och då tar hin dem!»
Men ser han däremot ej annat omkring sig
än folk af samma årsklass som han själf, och
märker han hur de blekna och nervöst fingra på
af-tryckarna, och hör han hur de säga: — »Hvad i
––––är nu det här igen?» under det officerarne
krama värjfästena så svetten rinner och skrika:
— »Första ledet, bajonetterna på! Håll er lugna
där borta! Nej, stå för tusan! Siktet på tre hundra
—■ nej, fem hundra menar jag! Ner med er, alle
man! Lugn nu bara! Första ledet, på knä!»
och så vidare, då blir han kuslig till mods och
ännu värre däran blir han, när närmaste man
snurrar rundt och stupar med ett rassel som när
eldgafflar och tänger ramla omkull i elddonsstället
och ett stönande som en klubbad oxes. Får han
då tillfälle att röra på sig en smula och iakttaga
den verkan hans kulor göra bland fiendens led, så
blir han litet bättre till mods och kan möjligtvis
då skrufvas upp till det blinda raseri efter att slåss,
som kommer folk att skälfva som i feberfrossa.
Ar han däremot tvungen stå stilla, och börjar han
så känna det kallt i maggropen, medan fienden
våldsamt tränger på, då börjar han snart höra
order, som aldrig blefvo gifna, och rätt som det är
tar han till bens, och det så fort som han orkar.
Och ingenting under solen är så ohyggligt att
skåda som ett engelskt regemente, som är sprängdt.
Går det då så illa, att paniken blir epidemisk, då
är det ingenting annat att göra än låta folket löpa,
och officerarne göra då bäst i att fly öfver till
fienden och bli där för att vara säkra för sina lif.
Men kan man få folket att stanna och göra ett
nytt anfall, då äro de icke just trefliga att stå för,
ty för andra gången taga de icke till flykten.
Trettio år härefter, då hvarenda själ, som går
i byxor, fått litet halfbildning, kommer engelska
armén att bli ett krigsredskap, som fungerar med
den mest älskvärda ojämnhet. Den kommer då att
kunna för mycket och uträtta för litet. Längre
fram i tiden, då menige man hunnit upp till den
intellektuella ståndpunkt, där nutidens officerare
befinna sig, skall den eröfra världen. Eller med
andra ord, man måste använda antingen patrask
eller gentlemän eller allrahelst patrask,
kommen-deradt af gentlemän, om man vill ha detta
slak-tarehandtverk uträttadt med kläm och besked. Ett
ideal af soldat bör naturligtvis tänka för sig själf
— så säger ju också reglementet. Men innan han
hinner upp till denna höga ståndpunkt, har han,
bedröfligt nog, att genomgå det stadium, då man
tänker på sig själf, och det är inte bra. En man
af patrasket kan vara för slö att tänka för sig
själf, men han är af naturen pigg på att slåss och
lite pisk lär honom snart hur han skall bära sig åt
för att skydda eget skinn och få hål i andras. Ett
högheligt regemente från skotska högländerna,
som drar i fält under strängt gudliga officerares
ledning, är kanhända i drabbningens stund en
smula värre att råka ut för än lika många
råbarkade irländska kältringar, som ge allting katten
och kommenderas af de värsta hädarejmglingar.
Men detta är blott bevis för att regeln är riktig,
och att sådant folk icke äro att lita på, då de stå
utan ledning. De ha sina idéer om lifvets värde
och en själfuppehållelsedrift, som afgjordt är emot
att bara gå på och låta det bära eller brista. Man
har varit så förståndig att låta ’dem sakna
ryggstödet af kamrater, som klädt skott förut, och tills
man ger dem ett sådant ryggstöd, hvilka många
kompanichefer förorda, så komma de att skämma
ut sig mer än det indiska käjsardömets storlek
eller arméns ära tål. Officerarne äro så bra folk
som möjligt är. Ty deras träning börjar tidigt,
och Gud har nu en gång för alla arrangerat det
så, att en pojke af engelska medelklassen är bättre
utrustad med både inre och yttre egenskaper än
alla andra pojkar i världen. Och därför blir också
en pojke på aderton år stående där han står med
sabeln i hand och fröjd i hjärtat tills han faller.
Dör han, så dör han som en gentleman. Får han
behålla lifvet, så skrifver han hem till England att
man »velat göra kål på honom», att man »naggat
honom en smula» eller något i samma stil och slår
sig sedan ner för att bedröfva regeringen med
ansökan om sårgratifikation tills nästa krig bryter ut.
Och då försvär han sig inför läkarekommissionen,
lurar sin öfverste och kurtiserar hans adjutant, tills
man ändtligen låter honom marschera mot gränsen
ännu en gång.
Of vanstående lifliga teckning af den engelske soldaten, hvilken vi återgifvit som ett apropos för dagen, läses i en af den
framstående engelske förfättarens soldatberättelser från Indien.
IOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
