- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
102

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SK ARP RÄTT AREN. *

Af Montjoyeux.

Nere på fängelsegården var uppsättningen af
schavotten i full gång. Omkring den dystra
apparaten gingo fram och tillbaka en flock
sömndruckna, blusklädda människor, hvilka gledo förbi
liksom skuggor i den ännu mörka morgonstunden.
De satte ned på marken en lång säfkorg, flyttade
plankor och skramlade med träspänner. I mörkret
och tystnaden stötte gång på gång klingande
metallföremål emot hvarandra. Det lät ungefär
som när ryktare skura och skrapa i en ladugård.

Ibland arbetarne gick en man omkring i svart
sällskapsdräkt och en gammal sliten hög hatt.
Han vakade icke utan synbar nervositet öfver att
alla förberedelser blefvo i behörig ordning
vidtagna. Det var Torqueur — bödeln.

Han var omkring sjuttio år gammal. Ett grått,
ovårdadt skägg omgaf hans skarpa, grofva drag.
Han betraktade omgifningarna med sorgsen min
och han kunde uppenbarligen ganska illa försona
sig med den tanken, att det i dag var sista gången,
efter fyrtio års verksamhet i guillotinens tjänst,
som han skulle utöfva sitt kall. Detta hade stått
i sådan samklang med hans karaktär, att han med
smärta kände sig tvungen att omsider draga sig
tillbaka. Åldern hade böjt hans rygg, hans syn
hade blifvit svag och i det psykologiska
ögonblicket hade på senare tid en lätt darrning gjort
handen osäker. Den dag var kommen, då han
måste öfverge platsen, och med sin pension och
sina besparingar draga sig tillbaka till privatlifvet.

Det var i dag hans fyrtiåttonde afrättning,
och just vid denna skulle, genom en grym lek af
ödet, knytas en helt ny, långt ifrån behaglig känsla.
Denne siste delinkvent, hvars lifstråd han så brutalt
skulle afhugga, var nämligen ingen mindre än hans
ungdomskamrat Pierre Colinot, hvilken han ej sett
på en mansålder och nu skulle återfinna på detta
ställe.

Hvem skulle ha anat, att den muntre,
ljuslockige gossen, som tumlat om så friskt i skog
och mark och med hvilken han så ofta lekt och
skämtat, en gång skulle mista lifvet för hans egen
hand under guillotinens kalla stål.

Colinot hade vid unga år gift sig med en
välbärgad flicka, och då han själf var arbetsam och
duktig, blef han slutligen en rik man, med stort
anseende i sin ort. Hans barn, hvilka blifvit
fördelaktigt gifta, gåfvo endast anledning till
glädje och tillfredsställelse, och allt var godt och
väl intill den dag, då hans hustru dog. Egendomen
skulle nu säljas och delas, och med denna tanke
kunde den gamle Colinot på intet sätt försona sig.
Han kunde ej finna sig i att en jord, som han
förskaffat sig genom att spara öre på öre, nu skulle
delas och spridas för alla vindar; och hans måg,
Lemercier, som hade satt striden i gång, blef nu den
fiende, till hvilken han hyste ett vildt hat.

När de två männen tillfälligtvis möttes, blef
det genast skymford, smädelser, hotelser och
slagsmål. Man kunde se att det en gång skulle
sluta illa. Dagen före auktionen springer Colinot
i ett tillstånd af vanvettigt raseri bort till mågen,
i hvars hus han med våld vill tränga sig in.
Dörren spränges, smädelser och hotelser utslungas
från båda sidor, och snart är slagsmålet i full gång.

Plötsligt smäller ett skott. Lemercier faller,
träffad af en revolverkula. Men Colinot är ur-

sinnig och fortsätter att skjuta. Få minuter
därefter har mågens hela familj, båda hans föräldrar,
hans barn, en tolfårig flicka, och hans hustru,
Colinots egen dotter, genomborrats af dödande
kulor. Efter katastrofen flydde mördaren, men
blef kort därefter gripen och hade nu i sex veckor
inom fängelsets murar afbidat den ödesdigra
dagen ....

Torqueur strök sig med handen öfver pannan.
Han hade ständigt hoppats, att Colinot skulle
blifvit benådad, och då det visade sig att hans
förhoppningar slogo fel, tänkte han på att draga
sig tillbaka och låta sin förste medhjälpare utföra
afrättningen. Men detta gjorde han likväl icke;
det föreföll honom som om det vore ett slags
feghet, om han veke tillbaka — och dessutom
hvem vet?

Kanske kunde han på ett eller annat sätt
lindra sin fallne kamrats sista, förfärliga ögonblick?
En fix idé kunde han ej för ett ögonblick få ur
sitt hufvud. Hvarför hade icke straffet blifvit
förändradt? Colinot hade ju under hela sitt
föregående lif genom en oförvitlig vandel tillvunnit
sig alla människors aktning. De omständigheter,
under hvilka mordet begåtts, tydde dessutom
på att han icke var vid sina sinnens fulla bruk.
Och så var ju Colinot en gammal man, ungefär
vid Torqueurs egen ålder. Skarprättaren hade en
bestämd känsla af att samhället vid detta tillfälle
missbrukade sin rätt och själft begick en
förbrytelse genom att tillämpa lagens hela stränghet på
Colinot. I Torqueurs hjärna upprann, hastigt som
en blixt, en önskan att på ett eller annat sätt
kringgå och försvaga verkningarna af den
orättfärdiga domen. Han stod ett ögonblick
eftertänksam som en skolgosse, hvilken spekulerar på
något pojkstreck, och ett leende kom hans läppar
att darra ....

Ögonblicket närmade sig.
Myndighetspersonerna infunno sig, och sedan de föreskrifna
formaliteterna egt rum, bemäktigade sig bödeln den
dömdes person. De kände båda igen hvarandra,
och i begges ansikten låg ett uttryck af hemlig
ångest. Da den gamle bonden ville tala, tryckte
Torqueur honom tämligen våldsamt ned på en stol
för att skrida till de nödvändiga
toilettförberedel-serna. Men samtidigt hviskade han i den
dömdes öra:

»Maskinen går inte .. . Jag har sörjt för allt...
Du skall bli benådad ... Var icke rädd ...»

Skarprättarens medhjälpare afklippte håret i
nacken och skjortlinningen. Torqueur fortfor att
med blickar och minspel försäkra sin barndomsvän
om den förestående räddningen.

Fängelsedörren öppnades på vid gafvel. Den
dödsdömde skred fram mot guillotinen, eskorterad
af prästen och ett par af bödelns handtlangare.
Han gick rak och lugn och betraktade utan
ringaste bäfvan och utan att blekna den ohyggliga
schavotten. Ett mummel af beundran gick igenom
den kringstående hopen. Den dömde lade sig
själfmant, utan bistånd, ned på brädet, som i
detsamma gled undan. Knifven föll. Colinot var död.

Han hade dött, så som hans vän bödeln med
varmhjärtad människokärlek hade önskat — hoppfull
i det sista!

*) Enligt fransk lag frigifves en dödsdömd förbrytare, om guillotinen i själfva ögonblicket för afrättningen nekar göra tjänst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free