Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
lofva att dimman tunnat af inemot land. Öfverallt
ombord rådde tystnad, endast afbruten af vindens
susning i riggen. Man lyssnade med hopp om
hjälp, efter svaret från andra klockor. Till slut
lättade det något, dimman började skingra sig och
man fick en smula utsigt öfver det gröna, lugna
vattnet.
Kaptenen och lotsen växlade några ord — helt
korta. De bade stått tillsammans på bryggan hela
natten och hade sagt allt som kunda sägas om
väder och vind. Kaptenen gaf en häftig befallning
med sin sträfva röst och som genom ett trollslag kom
vakten upp på däck. Förste officern kom ut ur sin hytt
och slog upp kragen i dimman. Strax
förkunnade ångvinschens gnällande och stötande att
ankaret höll på att halas upp. Man hade krusat
för dimman i sex timmar och nu hade tiden
kommit att gå på »genom tjockt och tunnt». Skulle
Berlin, Petersburg, Wien få känna
af en dimma på Maas? Det fans
post och passagerare ombord på
ångaren. Oljudet från vinschen
dref en af dem upp på däck. Inom
en hög pelskrage, under en
neddragen filthatt, kom mr Anthony
Cornishs vakna och öppna ansikte
tittande upp för trappan till öfre
bryggan. Han utbytte en hälsning
med kaptenen och lotsen, ty med
dessa hade han redan varit i
samspråk vid frukosten. Han fattade
posto på bryggan bakom dem, med
händerna djupt nere i fickorna och
cigaretten i munnen. Ett rop från
fören upplyste snart om att
ankaret var uppe och kaptenen gaf
order med telegrafen till
maskinrummet. Genom dimman kunde
man svagt urskilja konturerna af
de tre männen på fördäck. Den
stora ångaren kröp försiktigt framåt
i dimman. Andre styrman lät
hvisselpipan blåsa en varning hvarje
half minut. En otydlig skugga
dök upp om styrbord och
uppenbarade sig snart som en stor
förankrad ångare. En annan skugga
visade sig vara en lotskutter,
hvar-vid den holländske lotsen utbytte
en högljudd hälsning med en
osynlig person som han kallade »du»
och hvilken svarade på de med
svårighet uppfattade frågorna med
ordet »sydost».
»Det är en hvit boj som jag
söker», sade lotsen, och vände sig
till dem som stodo bakom honom.
I hans röda jovialiska ansikte kunde
man läsa ängslan. Och helt
plötsligt lyfte . andre styrman, en
röd-kindad skotte med blåa,
genomträngande ögon, en röd hand och
pekade.
»Där är den!» sade han. »Där
ha vi den! Baaaborrrrd!»
Fulla trettio sekunder förflöto,
innan några andra ögon kunde
genomtränga tjockan och
varse-blifva en stor hvit flytboj, som
högtidligt bugade sig för ångaren likt
en hofman som hälsar sin furste.
En röst hade tyckts så småningom
Malgamitarbctarne kommo i en lång rad.
dominera öfver de många varningshvissligarne,
hvflka hördes förut, akterut och rundt omkring
ångaren. Denna röst, som liknade en stark mans,
hvilken vet hvad han själf vill bland en mängd
upprörda och osjälfständiga rådgifvare, hade länge
höjts med en ståndaktighet, som till slut tystat
alla andra, och ångaren närmade sig säkert
densamma. Det var mistsirénen vid hamnpirens hufvud,
Ena ögonblicket tycktes den vara helt nära och
det andra långt borta, ty utan hjälp af ögat kan
örat endast ofullständigt uppfånga ljudet och mäta
afståndet.
»Ändtligen!» utbrast kaptenen plötsligt och all
oro var i ett nu bortblåst från hans ansigte.
»Ändtligen hör jag lastkranarne på kajen».
Stewarten hade kommit upp på bryggan och
vände sig till Cornish.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
