Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Skall ni sätta dem i land här eller taga dem
med till Rotterdam?» frågade han.
»Åh, sätt dem i land härute», svarade Cornish
genast. »Har ni fodrat dem?»
»Ja, de ha fått sin frukost — sådan den var.
Men de äro dåliga att äta».
»Ja», sade Cornish i det han vände sig om
och såg på stewarten. »Ja, jag förmodar att de
inte äta mycket».
Stewarten ryckte på axlarne och riktade
tankfullt sin uppmärksamhet åt annat håll. Den lilla
fyren vid pirhufvudet hade plötsligt trädt fram ur
dimman på knappt femtio alnars afstånd — den
skarpe lotsen hade formligen hittat en nål i en
höstack.
»Hvad för slags folk äro de i alla fall dessa
hundratjugo vålnader?» frågade stewarten helt tvärt.
»Det är malgamitarbetare», svarade Cornish
muntert. »Och jag ämnar göra människor af dem
i stället för spöken».
Stewarten såg på honom, lät höra ett gåtfullt
skratt och lämnade brjrggan. Cornish stannade
kvar, lifligt intresserad af de manövrer som ångaren
gjorde för att kunna lägga till vid kajen. Han
tycktes redan ha glömt de hundratjugo männen på
andra klass. Hans uppfattning af saker och ting
var verkligen hopplöst ytlig. Han förstod hur man
fick ångaren att lyda, men han skulle icke själf
ha kunnat föra den till kajen. Cornish var ett
sannt barn af sin tid, hvilken förstår mycket i
fråga om en mängd saker, men icke någon fullt
tillräckligt.
Han stod vid öfre ändan af landgången när
de kommo i en lång rad — en sorglig samling
med insjunkna bröst, liflösa ögon och denna halft
hopplösa, halft sorglösa min som förrådde en
förtrogen bekantskap med sjukdom och död. Han
nickade förnämt åt dem, när de gingo förbi honom.
Några af dem gjorde sig besvär att besvara hans
hälsning, andra syntes likgiltiga. En del tittade
förstulet på honom i slö undran. Och denne man
var verkligen icke af det slag, hvaraf stora
filantroper äro skapade. Han var munter, sorglös och
ytlig. (Forts.)
FÖRFALSKARENS MINNESVÅRD.
[V] är Dreyfusstriden var som hetsigast, beslöto
Dreyfus’ fiender att resa en minnesvård på
öfverste Henrys graf. Den militäre förf alskaren,
Henrys monument.
hvars död i fängelset ännu är insvept i dunkel,
skulle hedras med ett allegoriskt minnesmärke
som säkerligen måst kosta konstnären åtskilligt
hufvudbry. Det framställer patriotismen, slitande
hären ur antimilitarismens klor, hvilken den stöter
till jorden. Denna grupp uppsattes på en sockel,
i hvilken ställdes en byst af öfverste Henry,
uni-formsklädd och rikt ordensprydd. Nu, då man
lugnat sina upprörda sinnen, ångrar mer än en
gifvare att han med sitt namn och sina pengar
bidragit till denna kolossala smaklöshet, isynnerhet
som en lista öfver alla dem hvilka varit med
därom har offentliggjorts.
HEINES SYSTER.
TÅ n syster till
Heinrich Heine, fru
Charlotte Embden,
afled nyligen i
Hamburg i en ålder af
98 år. Hennes hem
hade länge varit en
vallfartsort för alla
beundrare af den
store skalden.
Heines’ syster.
IIO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
