Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säga om Roden var belåten eller icke. Han sade
icke mycket under promenaden och var tydligen
försänkt i djupa tankar.
Cornish var munter och oberäknelig som alltid.
»Vi skola snart skaffa mera pangar», sade han.
»Vi skola ha malgamitbalar och malgamitbazarer,
malgamitballonguppstigningar till och med — om
det inte är att flyga för högt.»
Rodens villa låg på dynerna, vettande mot
söder och vester. Huset var i sig själft utan
intresse och liknade tusentals andra pa kusten däri
att det var mera komfortabelt än det såg ut.
Roden visade vägen. »Dorothy», ropade han
så fort dörren var stängd bakom dem, »hvar är
du, Dorothy?»
Dörren till venster öppnades och en liten dam
kom ut. Hon var synnerligen liten, med ljusbrunt
hår, vacker hy och glada, strålande ögon.
»Jag har
mr Cornish
med mig»,
förklarade
Roden. »Vi
äro frusna
och vilja
haf-va litet té.»
Dorothy gick
fram och
skakade hand
med Cornish.
Hon såg upp
på honom
och öfverfor
honom, från
hans fina
huf-vud till hans
nätta skor,
med en enda
hastig
intuitiv blick.
, , r ■ , j »Detärför-
»Jag nar mr Cornish med mig», r.. .. , ,
a s färligt kallt»,
sade hon. Man kan ej alltid vara originell och
spirituell, och det är klokare att icke försöka det
för envist. Hon återvände in i salongen och
Cornish följde efter. Rummet var vackert möbleradt
i holländsk stil och blommor saknades inte.
Dorothy Roden uppträdde som en kvinna hvilken ej
längre är i sina bästa flickår och som sett människorna
och världen. Hon var bättre uppfostrad än sin
bror; hon var förmodligen mera begåfvad. Det
låg i hvarje fall öfver henne något af denna
själf-behärskning, som är utmärkande för kvinnor, hvilka
tillbringa sitt lif i sällskap med en man, som är
dem andligen underlägsen. Naturligtvis äro alla
kvinnor i en mening dömda härtill — enligt hvad
de själfva tro.
»Percy sade att han troligen skulle hafva er
med till téet», sade miss Roden, »och att ni
troligen skulle vara uttröttade.»
»Tack! Jag är inte trött. Vi ha haft en vacker
öfverresa och allting har gått lika bra. Intresserar
ni er rent aktivt för oss?»
»Icke aktivt», svarade hon, för ett ögonblick
allvarlig. Strax därpå kastade hon åter en blick
på Cornishs ansikte.
»Det blir en stor affär» sade han entusiastiskt.
Min kusin Joan Ferriby arbetar strängt i London.
Ni känner henne, förmodar jag?»
»Jag var skolkamrat med Joan», svarade miss
Roden med sitt mjuka skratt. »Och vi gåfvo
hvarandra ett skolflickslöfte att skrifva till hvarandra
hvarje vecka sedan vi skiljts åt. Vi höllo det I
fjorton dagar »
Cornishs ansikte förrådde ingen öfverraskning,
ehuru han dragit slutsatsen att miss Roden var
flere år äldre än Joan.
»Kanske», sade han på sitt vanliga taktfulla.
sätt, »intresserar ni er ej för samma saker som
Joan. För hvad man kan kalla nyheter —
jag-menar inte kläder. För fabriksflickornas klubbar,,
t. éx., eller för manufakturistbiträden eller
kvinnans-rättigheter eller dylikt.»
»Nej, jag är inte nog skicklig för sådant. Jag
är alldeles okunnig om kvinnans rättigheter och
vet inte ens hvad jag vill eller borde vilja.»
Roden, som kommit fram till bordet, skrattade,,
tog sitt té och gick och satte sig vid brasan. Han
var för sin del trött och såg medtagen ut — som
om hans ansvar redan börjat tynga honom.
Cornish stod också nu vid bordet rped sin kopp i
handen och såg på miss Roden med tveksam blick,
»Jag misstror alltid kvinnor, som påstå detta»r
sade han. »Man misstänker dem helt naturligt för
att hafva nått hvad de vilja på något slugt sätt
— och att hafva öfvergifvit de andra af sitt kön.
Detta är ett sammansmältningens tidehvarf, inte
sant, Roden?»
Han slog sig ned bredvid Dorothy. Den
sålunda tilltalade Roden svarade något, hvad han
var tvungen till, och försjönk därpå i tankfull
tystnad. Cornish kunde emellertid fullkomligt sköta
konversationen ensam.
»Vet ni ingenting om orättvisorna mot ert kön
heller?» frågade han Dorothy.
»Ingenting», svarade hon. »Jag är ej ens nog
intelligent att veta att vi lida några.»
»Store Gud!» utropade han. »Intet under att
Joan slutade skrifva till er. Detta är ett mycket
misstänkt fall, miss Roden. Naturligtvis har ni
kräft ut rättvisa för egen del — sab rosa —- och
låter andra kvinnor sköta sina egna affärer. Det
är hvad man kallar ett svart får. Ni är icke
föreningen trogen. I dessa dagar kämpa vi alltid för
någon sak. Vi kunna ej rå för det och den
moderna lagstiftningen ökar dagligen svårigheterna.
Vi måste antingen vara rika eller fattiga. För
närvarande är enda utvägen att lefva i fred med sina
fattigare grannar att underkasta sig en viss
plundring. Men en vacker dag måste klasserna förena
sig för att göra front mot massorna. Massorna
ha redan slutit sig tillsammans. Man måste vara
antingen man eller kvinna. En vacker dag måste
männen förena sig emot kvinnorna, hvilka redan
stå samlade bakom en skriande förtrupp. Törs jag
be om lite’ mera té?»
»Jag fruktar att jag blifvit efter i det allmänna
framåtskridandet», sade miss Roden och tog emot
hans kopp.
»Jag är rädd att ni har det. Naturligtvis vet
jag inte hvad vi gå fram emot —.» Han gjorde
en paus och drack sitt té långsamt. »Det vet
ingen», tillade han.
»Troligen mot en punkt, då vi alla plötsligt
skola börja att kämpa för oss själfva igen.»
»Det är möjligt», sade han allvarsamt och satte
ifrån sig sin kopp. »Men nu måste jag försöka
hitta vägen tillbaka till Haag. God natt!»
»Han är duktig», sade Dorothy, när Roden kom
tillbaka efter att ha visat Cornish vägen.
»Ja», svarade Roden likgiltigt.
»Det tycks inte glädja dig?»
»Åh — det blir nog bra! Om han visar sig,
duktig på rätta sättet!» (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
