- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
175

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GULDTÖRSTENS OFFER.

för. Jag är säker på att jag ej skulle begripa
dem. Obligationer och aktier och frakter och
dylikt. Jag har aldrig riktigt förstått, om frakt är
en del af ett fartyg. Vet ni det?»

»Nej, det finns så mycket, som är viktigare
att veta, tycker jag. Sådant, som rör människor
och människonaturen till exempel.»

»Ja», sade Dorothy och såg litet undrande på
sin värdinna. »Ja visst!»

Mrs Vansittart besvarade hennes undrande
blick.

»Och den andre mannen, som är med i
affären», sade hon plötsligt. »Mr Cornish —
känner ni honom?

»Han har varit i Villa des Dunes. Min bror
bjöd honom med sig in på té samma afton, som
den första sändningen malgamitarbetare anlände»,
svarade Dorothy.

»Mr Cornish intresserar mig», sade mrs
Vansittart. >Jag kände honom, när han var en pojke

— eller föga äldre. Han kom till Weimar med
sin guvernör för att lära tyska språket, medan jag
bodde där. Jag har sedan dess hört af honom
emellanåt. Man ser hans namn bland notiserna
från sällskapsvärlden, som ni vet. Han är just en
sådan person, som vännerna vänta sig mycket af

— men som själf ingenting väntar sig. Den unge
man, som själf väntar att blifva någonting
framstående, missräknar sig vanligen. Har ni märkt,
miss Roden, i biografier öfver store män, att man
nästan alltid börjat vänta sig något af dem, redan
när de voro helt små? Liksom om de från första
början varit gjutna i en annan form Jag menar
verkligt store män och ej pianisten eller
romanförfattaren för dagen, hvars porträtt man ser i
hvarje illustrerad tidning i två månaders tid och
som sedan är glömd för alltid.

Mrs Vansittart talade med utländsk liflighet
och framställde på ett pikant sätt frågor, som ej
kräfde något svar. Dorothy Roden hade ej svårt
att uttrycka sig, men hon hade ej samma förmåga
att fara från ämne till ämne. Hennes sinne tycktes
ej mäktigt så alltomfattande intressen. Ett
samtalsämne fängslade henne, de andra lämnade hon
åt deras värde.

»Hvarför intresserar mr Cornish er?» frågade

hon.

Mrs Vansittart höjde på axlarne och lutade sig
tillbaka i länstolen.

»Han gör på mig intrycket af att vara en
person, som förstår att sköta sina kort utmärkt. Det
är allt. Men kanske har han inga goda kort på
hand. Ingenting annat än hackor — tvåor och
treor af helt salongsmässigt slag — och aldrig en
trumf. Hvem kan veta? Qui vivra verra, miss
Roden. Det blir kanske ej i min tid som världen
kommer att erfara Tony Cornish’s rykte, den
verkliga världen, menar jag — ej tidningsvärlden.
Han mognar kanske långsamt, och jag kommer
att dö innan dess. Jag håller på att bli gammal.
Hur gammal tror ni, att jag är, miss Roden?»

»Trettiofem», svarade Dorothy, och mrs
Vansittart vände sig hastigt och såg på henne.

»Ah», sade hon långsamt och tankfullt. »Ja.
ni har fullkomligt rätt. Det är verkligen min ålder,
och jag förmodar, att mitt utseende vittnar därom.
Andra skulle antagligen hafva gissat det lika lätt,
ehuru ej alla skulle hafva varit nog hederliga att
säga mig, hvad de tänkte.»

Dorothy skrattade och skiftade färg.

»Jag svarade utan att tänka», sade hon. —
»Jag hoppas, ni inte är stött på mig.»

»Visst inte», sade mrs Vansittart och såg ut
genom fönstret. »Men vi talade om mr Cornish.»

»Ja», svarade Dorothy med en blick på
klockan. »Men jag får ej prata längre, ty då kommer
jag för sent, och min bror väntar alltid att finna
mig hemma, när han kommer från fabriken.»

Hon reste sig och tryckte mrs Vansittarts hand
och såg henne i ögonen. När Dorothy gått, stod
väninnan ett ögonblick och stirrade på den
tillslutna dörren

»Jag undrar, hvad hon tror om mig», sade hon
för sig själf.

Dorothy Roden undrade detsamma, när hon
promenerade ned för Park Straat. Hon undrade,
hvad hon egentligen skulle tänka om mrs
Vansittart.

Ehuru man var i april, steg den kalla
vinterdimman ännu upp om aftnarne och dref utåt
haf-vet från marskländerna. kring Leyden. Träden
hade knappt börjat knoppas, ty det hade varit en
kall vår, och isstyckena kommo långsamt
drif-vande i kanalen, längs -hvars bank Dorothy nu
vandrade. Villa des Dunes låg verkligen ganska
ensligt — ett par hundra meter från landsvägen från
Haag till Scheveningen. Mellan villan och vägen
voro dynerna ännu i ostörd besittning af platsen,
med undantag af att man anlagt en smal körväg
fram till själfva byggnaden.

När Dorothy kom hem, hade hennes bror ännu
ej anländt. Hon såg på klockan. Han var
senare-än vanligt i afton. Malgamitarbetarne hade under
de senaste veckorna upptagit mer och mer af
hans-tid. Då han kom hem sent på aftonen, var han
föga meddelsam. Otto von Holzen visade numera
aldrig sitt ansikte utom fabriken; han tycktes föra
en enstörings lif inom det järngaller, som inneslöt
den lilla kolonien.

Percy Roden hade ej kommit hem till Villa
des Dunes i vanlig tid, emedan han hade annat
att göra. Holzen och han stodo just nu i en af
de små stugorna under djup tystnad. Den
nedgående solen kastade genom fönstret sin glöd öfver
deras ansikten och öfver rummets nakna väggar,
på hvilka ett tyskt träsnitt, som gjorde anspråk
på att afbilda furst Bismarcks välkända drag, var
upphängdt men ingalunda bidrog att förtaga
ödsligheten.

Holzen stod med händerna hopknäppta bakom
ryggen och såg ut genom fönstret på de dystra
dynerna. Roden stod vid hans sida. Han stod
med böjdt bufvud och såg nedtryckt ut samt hade
stuckit händerna i byxfickorna. Underläppen höll
han djupt indragen mellan tänderna. Hans ögon
syntes oroliga och ögonbrynen voro rynkiga.

På bädden bredvid de två männen låg en
tidigt åldrad yngling med rödt hår. Det var ännu
en gång historien från S:t Jacob Straat, men den
var ny för Percy Roden, som ej kunde slita sina
blickar från bädden. Mannen var döende. Han
var polack och kunde ej ett ord engelska. Dessa
tre män kunde ej på ett gemensamt språk göra
sig förstådda af hvarandra.

»Kan ni ingenting alls göra», frågade Roden
för andra eller tredje gången.

»Ingenting», svarade Holzen utan att vända.
sig om. »Han var redan dömd, när han kom hit.»-

(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free