Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Herr mär, ack, herr mär, mördarne, å-å-å-h!»
Man satte henne på en stol och lugnade henne.
Hon berättade hvad hon sett och hört. Det
var gräsligt.
Mären hörde lugnt på henne utan att afbryta
och yttrade därpå i uttråkad ton:
»Sådana där mordhistorier äro obehagliga efter
frukosten . .. hvad säger ni om saken Ramageot?
»Javisst, herr mär, svarade Ramageot.
■ Är ni också säker på er sak, min goda fru?»
fortsatte mären, »i sådana här fall gör man klokt
i att länge tänka sig för. Man måste akta sig för
att inte handla i förtid. Hvad tycker ni Ramageot?’»
»Jo visst, herr mär!»
»Men i hvarje fall måste vi göra vår plikt.
Låt oss gå, Ramageot!»
»Ja visst, herr mär!»
Alla tre begåfvo sig till värdshuset — mären,
polisen och värdinnan.
På vägen dit kunde hon naturligtvis icke låta
bli att skrika ut den förfärliga händelsen, så att
vid ankomsten till värdshuset de tre personerna
ökats till femtio, hvilka hotande svängde yxor,
liar och påkar öfver hufvudet.
Innan mären gick in i huset, vände han sig
till sin eskort och befallde med en stor generals
förutseende klokhet:
> Omringa huset!»
Därpå gick han in i värdshuslokalen.
Det första han fick syn på var ränseln.
»Ramageot», sade han, »låt oss undersöka den
här tingesten.»
Han öppnade ränseln, men fann till sin stora
missräkning helt oskyldiga föremål i den: linne och
toalettsaker.
»Rångods!» förkunnade mären med allvarlig
röst.
»Helt säkert», intygade frun, »men gå nuj och
lyss på dem, herr mär.»
»Låt oss gå!» förklarade mären med stoiskt
mod.
Försiktigt som indianer på krigsstråt gingo de
tre ljudlöst till dörren.
Man hörde bofvarne tala därinne. Trion
stannade och lyssnade.
»Således äro vi öfverens därom», sade den lille
blonde, »att kassaskåpet brytes upp.»
»Ja», svarade den store mörke, »men det vore
klokt att gömma några sedlar i stalldrängens säng
för att leda misstankarne på honom.»
Mären, polisen och värdinnan betraktade
hvarandra med förskräckta blickar.
»Och gubben?» frågade den lille blonde.
»Han dödas!»
»Det blir bra!» Men hur? Med hammarslag
på hufvudet?»
»Liksom enkan Borniche!» hviskade
värdshusfrun hackande tänderna af förskräckelse.
»Hammarslag — det är kanske för vanligt»,
tyckte den store mörke. »Nå ja, vi få väl se.
Återstår således den unga flickan».
»Åh, det är mycket enkelt», förklarade den
lille blonde, vi ge henne ett sömnmedel, vagnen
står färdig i närheten af skogen, man för dit flickan,
och morgonen därpå är hon i händerna på markis
de Corlayor!»
Mären rätade på sig Han var blek som ett
lärft. De andra voro nästan förlamade af skräck.
»O, hvilka uslingar!» mumlade han. »Hvilken
afgrund af förhärdelse! . .. Ramageot», fortsatte
han med dyster energi, »vi skola rädda samhället!»
»Javisst, herr mär!»
»Spräng dörren!»
Samtidigt gjorde mären åt de utanför stående
bönderna ett tecken att hjälpa honom, under det
att Ramagaot dyrkade upp dörren med sin sabel.
De både förbrvtarne sutto lugnt på hvar sin
sida om ett med papper öfversålladt bord.
Vinkruset stod emellan dem.
Vid anblicken af den hotande folkmassan stego
de upp, utom sig af förvåning.
»I lagens namn arresterar jag er!» dundrade
mären och sköt Ramageot framför sig som en
lef-vande forskansning.
»Hvad betyder detta?»
»Inga krumbukter! I ären afslöjade, I ären
enkan Borniches mördare.»
»Enkan Borniche — hvem är det?» frågade de
båda anklagade med alltmer förbluffad min.
»Tills gendarmerna hunnit anlända, uppmanar
jag er att svara på mina frågor. Det är jag som
är mären», förklarade han högtidligt och spände
på sig sitt ämbetsskärp. Svara! Hvem är det
ni nu ämna mörda?»
»Mörda? Vi? Nej nu går skämtet verkligen
för långt!»
»Säg mig namnet på den rena jungfru»,
fortfor mären med tragisk röst, »som ni, edra köpta
bofvar, vilja skaffa i händerna på markis de
Corlayor ...»
Vid detta namn brusto de unga männen ut i
ett homeriskt skratt — till böndernas stora
förbittring, hvilka med möda kunde afhålla sig från
att gå illa åt dem. Endast med stor
ansträngning kunde den ene få ordet:
»Jaså, ni har lyssnat vid dörren? Då har ni
fått höra början till ett drama, som vi hålla på att
skrifva tillsammans för Ambigu-teatern, där det
skall spelas i vinter. .. Justin Maucart, Paul Lardy»
tillade han, presenterande sig och sitt sällskap.
»Huru, ni skulle vara?»
»Helt enkelt två dramatiska författare, som gett
oss ut på landet — det vill säga, att
»De döda, som vi slå ihjäl,
Befinna sig ju mycket- väl!»
deklamerade han med komisk pathos och de båda
främlingarne brusto ånyo ut i ett häftigt skratt.
Man måste böja sig för fakta. Båda
förfat-tarne kunde visa klara papper.
Mycket förlägen bad mären om ursäkt och
gick sin väg i sällskap med Ramageot, i det han
sorgset stönade:
»Och så lät jag sända bud efter gendarmerna
också. Hvad ska’ de tänka om mig! Naturligtvis
att jag är ett nöt ■— hvad säger ni, Ramageot?»
»Ja visst, herr mär!» intygade Ramageot.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
