Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och ni ville ej komma med någonting
enklare ».
»Nej, inte till er».
»Men det var naturligtvis länge sedan.»
»Ja. Det gläder mig att ni är bekant med
miss Roden. Det kommer att göra den lilla villan
därute bland dynerna mindre dyster.
Malgamit-luften är ej uppiggande. Den visar sig bäst till
sin fördel i en salong i London. Den är ett af
de ämnen, som lukta illa, när man kommer för
nära».
»Och ändå kommer ni det närmare?»
»Det är det som kommer närmare mig».
»Ah!» sade mrs Vansittart och undersökte sina
med ringar rikt belastade händer. »Jag trodde,
att saken skulle utveckla sig.»
»Det gör den också. Det är därför jag nu
■uppehåller mig i Haag. Lord Ferriby et famille
kommer hit i morgon och äfven min vän major
White.»
»Den segrande hjälten?» frågade mrs
Vansittart».
»Ja, den segrande hjälten. Det blir en högst
viktig sammankomst. Vi ha måst helt och hållet
ändra den finansiella basis, på hvilken hela
företaget är byggdt».
Mrs Vansittart höll upp en varnande hand.’
»Tala inte till mig om er finansiella basis!
Jag förstår mig inte alls på affärer. Det är ej
från den synpunkten, jag intresserar mig för ert
malgamitföretag ».
»Ah! Om jag törs fråga, från hvilken
synpunkt . ..?»
»Ur rent mänsklig synpunkt — liksom hvarje
kvinna, som har med saken att göra. Vi gå
framåt, det medger jag, men jag tror dock, att vi alltid
komma att helst lämna denna finansiella basis åt
ert förtrampade släkte •.
»Det är mycket snällt af er att intressera er
för de stackars människorna,» började Cornish,
men mrs Vansittart afbröt honom lifligt.
»Stackars människor? Gott bewahreh
utropade hon. »Trodde ni, jag menade arbetarne?
Ah nej, dem bryr jag mig icke om. Men jag
intresserar mig för er Roden, och er Ferriby och er
White och till och med för er, Tony Cornish.
Jag undrar, hvilka som komma att bli osams och
hvilka som — komma att bli motsatsen — och
öfver hufvud taget, hvad det hela skall resultera i.
På min tid brukade ungt folk sammanföras af
gemensamma nöjen, men det är inte modärnt
numera. Nu gäller det gemensamma försök att
åstadkomma det omöjliga, att häjda stjärnorna i deras
lopp genom att hålla föreningsmöten och komma
fram med plattheter om de fattiga och om
massorna. Dylikt skall i våra dagar bana väg för de
förbindelser, hvilka enligt det gamla programmet
— sluta med kärlek och äktenskap. Och det är
endast från den synpunkten, mon ami, som jag
har en smula af intresse för er malgamitaffär.»
Allt detta kom Cornish ihåg längre fram, ty
det var ej sant. Han reste sig upp för att taga
afsked och sade sig artigt få hoppas på snart
återseende.
»Ah, ni får ej ha så brådtom», sade hon.
»Jag väntar Dorothy Roden, som lofvade komma
på te. Hon skulle blifva ledsen, om hon gick
miste om att träffa er.»
Cornish svarade med ett lätt skratt.
»Det är mycket vänligt af er att tro något
sådant,» svarade han. »Miss Roden vet emellertid
»Får jag servera er socker, miss Roden*.
nätt och jämt af att jag finnes till, och skulleej
kunna skilja mig från hvem som helst.»
Icke förty stannade han och gick omkring i
rummet under några minuter och såg på taflor
och blommor, om hvilka han visste just så mycket,
som var lämpligt och comme il fant. Han kände
till hvilka blommor som voro på modet, såsom
fuchsier och tulpaner, och hvilka som för
ögonblicket ej voro på modet, såsom kamelior och
dubbla hyacinter. Om taflorna visste han också
en smula och framställde en och annan fråga om
några af dem, som voro af holländska mästare.
Därpå satte han sig åter helt anspråkslöst, och
mrs Vansittart tycktes ej gifva akt därpå, ehuru
hon såg på klockan.
Några minuter senare kom Dorothy Roden.
Hon rodnade lätt, när mrs Vansittart till hälften
presenterade Cornish med det konventionella: »Jag
antar visst att ni redan äro bekanta».
»Jag visste, att ni skulle komma till Haag»,
sade Dorothy och räckte Cornish handen. »Jag
hade bref från Joan för några dagar sedan. De
komma ju alla öfver, eller hur? Jag är rädd, att
Joan skall finna sig högst besviken hvad mig
beträffar. Hon tror, att jag ägnar mig åt
malgamit-saken med lif och själ, men det gör jag, som ni
vet, icke alls.»
Med ett lätt skratt vädjade hon till mrs
Vansittart, som gaf noga akt på henne, som om hon
helt plötsligt visat någon för den äldre väninnan
hittills okänd egenskap eller sida. Den unga
flickans ögon voro också mera strålande än vanligt.
»Joan tar somliga saker mycket allvarsamt»,
svarade Cornish.
Det göra vi alla», inföll mrs Vansittart utan
att se upp från tebordet, vid hvilket hon var
sysselsatt.
»Ja, och däri begå vi naturligtvis ett stort
fel.»
»Det är möjligt. Får jag servera er socker,
miss Roden ?»
»Ja, tack — allvarsamt. Två bitar om jag
får be.»
»Är ni lik Joan?» frågade Cornish, i det han
räckte henne koppen. »Är det något annat ni tar
allvarsamt ?»
»Nej då», svarade Dorothy Roden skrattande.
»Och er bror?» frågade mrs Vansittart.
»Kommer han i kväll?»
»Ja, han kommer något senare. Han är
upptagen af de nya malgamitarbetarne, som anlände
i morse. Jag förmodar, att det var ni, som hade
dem med hitöfver, mr Cornish?» (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
