Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULBULLEN
»Jag trodde så smått ni skulle komma», sade
hon förläget och strök med handen öfver det
grönblommiga sidentäcket.
Så gick hon ner och styrde om ett och annat
vid frukostbordet och småmyste därunder åt sina
egna tankar.
Fadern, hvars kalla, stränga ansikte kommit
sonens mod att ytterligare sjunka, försvann in i
bageriet. Men på vägen dit, öfver den rymliga
gårdsplanen, drog han upp och ned näsduken gång
på gång —• tills han trodde sig lugn och sig lik.
Det var han dock så långt ifrån, att äfven den
minsta bagarlärling kunde se att ögonen stodo
blanka af tårar, medan ansiktet sken af lycka.
Nå, det var jul och ingenting att undra öfver!
Skulle inte den vara glad i hvars
försäljningslokal köpare gingo ut och in, i en oafbruten ström,
eller som på en sådan dag kunde mätta så många
hungriga och visste med sig att han aldrig minskat
brödet, om säd och mjöl stigit än så högt i pris.
»Jag tycker vi ger bort mindre än vanligt»
sade han där han gick omkring mönstrande de
väldiga brödkorgar som voro aflagda till utdelning
bland stadens fattiga. »Lägg dit mera! Mycket
mera!»
Samtidigt stod sonen vid salsfönstret och såg
bort öfver gården till den stora stenbyggnaden
med sina många fönster och höga skorstenar,
hvilken ersatt det träruckel han mindes.
Hur skulle han ej fröjdat sig där öfver, om blott
fadern •— den glade, jovialiske fadern — ej varit
ännu mera förändrad.
* *
*
Det var afton och i bageriet, från hvars fönster
det brukade lysa nätterna igenom, var nu mörkt.
I undervåningen förplägades husfolket och uppe
i matsalen stod kvällsbordet dukadt med trearmade
ljus — ett framför hvarje tallrik. Men midt på
bordet, mellan skinka, svinhufvud och brödhögar,
fanns plats för fraggigt öl i tennstop och stånkor.
Gösta gick oförmärkt från rum till rum och
förnyade bekantskap med möbler och småting.
Hur likt det var sig — och så olikt allt annat i
världen! Så enkelt, hemtrefligt och kärt!
Då man satte sig till bords tändes granen och
alla julljusen.
Modern satt bredvid sonen och fadern midt
emot med Ebba, hvilken synbarligen var fullt
hemmastadd, vid sin sida.
Och glammet ökades och glädjen steg, medan
Gösta lade för sig och åt, talade och svarade, som
i en dröm under det blickarne vandrade mellan far,
mor, syster och bror, som han nästan glömt att
han egt och ännu stod så fjärran.
Hur klok, kraftig och pålitlig modern såg ut
och hur friska och lefnadsglada syskonen! Han
kände ett styng af smärta och afund. Af dem
skulle det blifva helt andra, bättre människor än
han själf!
Fadern iakttog han endast i smyg; men ju
mera han såg, dess mer trodde han sig förstå att
den stränga minen från morgonen varit en påtagen
mask som inte passade honom; ty inte var det
möjligt att denne gråhårsman med det rödlätta,
vänliga ansiktet, hvilken skämtade med hans hustru
och fick henne att skratta hjärtligare än någon
hört henne skratta, kunde vara så farlig? Men?
Ville han visa att det var på sonen ensam han
vredgades? För honom ensam han ej hade ett
kärligt ord.
Så möttes deras ögon och båda slogo ned sina.
Också fadern gjorde sina iakttagelser och gladde
sig öfver att sonhustrun var fin och vacker att se
på; men förståndig i tal också, med godt gry i sig,
som säkerligen skulle komma till utveckling när
hon nu snart blef mor. Och sonen — — — —
hans hjärta svällde af stolthet. Hur ståtlig satt
han där ej i sin fulla mannakraft, med denna prägel
af förfining öfver sig som bildningen skänker. Och
när nu det trötta, slappa draget kring mun och
ögon kom bort — — —.
Hans ansikte fick ett skälmaktigt uttryck, när
han kastade en half blick öfver bordet och såg
sonen granska de olikformade bullarna i julhögen
han hade framför sig.
I första ögonblicket hade bibehållandet af detta
gamla bruk, hvilket passade för barn men ej för
vuxna, förefallit Gösta rent af löjligt, men allt efter
som han värmdes af gamla minnen och gamla känslor
tänkte han, att utan den där brödhögen med sina
russin — och korintprydda nissar, nassar, kusar och
kringlor — hvilken var alldeles lik den han fått
som barn — skulle det inte varit någon jul.
Just i en sådan hvetebulle med fläta och
initialer på hade han fått sin första klocka — en
silfverrofva. Nu mindes han det.
Ofrivilligt vände han på bullen som låg
framför honom. Och se! Också den hade ett lock som
föll af och en urholkning ur hvilken ett papper
stack fram.
Han var likblek, då han öppnade det och såg
en vexel på just den summa han behöfde för att
bli rangerad karl och kunna börja lifvet på nytt,
med bättre förutsättningar.
Far och son reste sig upp och stirrade på
hvarandra med ovissa, frågande blickar — och tyst
blef det i rummet, som hade ingen mer än de båda
funnits där — så lågo de i hvarandras armar.
»Far, det är mer än jag förtjänt. Tack! Tack!»
»Tacka inte mig, utan mitt arbete. Mitt yrke,
som du funnit simpelt.»
Det var sista resten af bitterhet och den måste
ha luft för att blåsa bort. Nu skrattade han och
grät på samma gång. »Det var väl du kom, annars
hade jag fått telegrafera den där julhälsningen.
Att skrifva är inte min sak. Det lämnar jag åt
sådana som dig — åt de lärda. Du har väl brännt
det där dumma brefvet?»
»Nej! Det har gifvit mig mer att lära än
något annat — utom julbullen, kanske? Och nu,
far, tror jag att något förmer än blodsbandet fäster
oss vid hvarandra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0205.html
