- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
217

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRU DOKTORINNAN.

ETT UNGDOMSMINNE.

g ngdomsdrömmarnes gyllne tid är länge sedan
’—, förbi, men hur mången episod minnes jag
icke så klart i alla dess detaljer, som hade det
händt i går!

Ett namn går som en röd tråd genom mina
första ungdomsår.

Annie hette hon.

Hon var liten, blond och blåögd. På mig, en
lång mörk yngling, gjorde den nätta, näpna
varelsen intrjmk redan första aftonen vi träffades på en
danstillställning. Hvad man kallar »snarvacker»
var hon egentligen inte, men hon såg så rar och
hjälplös ut, när hon satt där blyg och stilla bland
sina äldre kamrater, och hennes stora barnaögon
förväntansfullt blickade mot en ikavaljer» samt
fylldes med tårar när de flesta föredrogo en af
hennes käckare väninnor. Jag, som var en verklig
jätte, kände mig alltid dragen till det svaga och
hjälpbehöf vande.

Allt oftare bjöd jag upp Annie och som en
fjäder flög hon med mig genom salen.

Snart såg hon i mig sin korade riddare, och
jag väfde en idealisk strålglans om min lilla blyga
viol. När man är aderton år är fantasien ännu
så liflig. Den unga framåtrusande anden ser ljus
öfverallt — och särskildt strålar det kring den
blomstrande ungmön.

Kort och godt -vi förlofvade oss hemligt», som
termus technicus lyder, och sågo i den förening,
som hägrade för våra unga sinnen, den högsta
jordiska sällhet. Jag diskuterade med Annie på
det allvarligaste mina planer för framtiden: »Jag
skulle studera». Och hon lofvade mig evig trohet.
Jag ser henne ännu stå framför mig en afton, när
jag följt henne hem och hon, med halft af kölden
halft af blygsamhet rodnande kinder, blickade upp
till mig och sade:

»När du då kommer tillbaka som riktig doktor,
då — då — blir jag då din hustru?

Men ju mera jag betänkte huru många år det
ännu kunde dröja till dess, desto omöjligare föreföll
det mig att öfverhufvud taget kunna lefva utan
Annie så länge. Jag funderade hit och funderade
dit. Till slut hittade jag på en utväg. En väcker
dag yppade jag för min far, att jag beslutat att
icke studera utan kasta mig in i ett yrke, där jag
hade utsikt att snart kunna förtjäna mitt bröd.

Min far såg förvånad på mig och skakade på
hufvudet.

»Men det är ju ingen brådska, min käre gosse!
Gudskelof är jag i den ställning, att jag kan
bekosta dina studieår. Det skall du vara tacksam
för. Eller kanske du å din sida har någon särskild
orsak till din besynnerliga önskan?»

»Jag tycker posten skulle vara treflig — •

Han afbröt mig:

»Sitta eller stå vid disken och sälja frimärken!
Tro mig, det är ingenting för dig!»

»Eller kanske tullen», vågade jag ännu ett försök.

»Nej, min gosse, det blir ingenting af. Slå
bara de tankarne ur hufvudet. Du med dina anlag
passar icke att ha öfverordnade. Du studerar och
blir din egen herre. Tro din far, som känner lifvet
och vill ditt bästa.»

Därpå gaf han mig sin faderliga omfamning
och jag kände, att intet skulle förmå honom att
ändra åsikt. Hans skäl hade till och med till hälften
öfvertygat mig att han hade rätt.

Jag tog sålunda ett smärtsamt afsked af Annie
och for i väg till Upsala, för att börja studierna.

Bref växlades- och flögo på kärlekens vingar
fram och tillbaka, att börja med hvarje dag, sedan
allt mera sällan.

När ferierna kommo reste jag hem. Mina
känslor för Annie, hvilka svalnat något i följd af alla
de nya intrycken vid akademien, vaknade på nytt
med en icke anad styrka.

Hon hade blifvit sjutton år och var i mina
ögon mera tilldragande än någonsin.

I brist på danstillställningar mötte, vi nu
hvarandra på den gamla stadsvallens ensliga
promenader, där endast de löfrika, knotiga ekarne voro
vittnen till de trohetseder vi svuro hvarandra. Hur
våldsamt slog ej mitt hjärta, när jag fick se hennes
blå klädning med den hvita garneringen och den
röda parasollen skymta genom det gröna och de
små fotterna brådskande trippa mig till mötes.
Det syntes mig dag för dag all mera otänkbart att
kunna länge vänta på min så innerligt åtrådda
lycka.

Afskedets stund nalkades allt mera . . . Jag
fattade då åter mitt första beslut att slå studiernå
ur hågen och välja ett yrke, som skulle sätta mig i
stånd att snart hemföra Annie som min brud

Utan att yppa det ringaste härom till mitt
hjärtas älskade, satte jag min plan i verket. Jag
njöt ofantligt i mitt sinne öfver hennes glada
öfver-raskning när jag skulle meddela henne nyheten.

Min far var bekant med innehafvaren af den
förnämsta bokhandeln i vår stad, och då jag
särskildt kände mig dragen till allt, som hade något
samband med bläck och papper, gick jag efter
»moget öfvervägande» till bokhandlaren och delgaf
honom min önskan att inträda i hans tjänst. Jag
möttes naturligtvis af ett mycket förvånadt ansikte,
men till slut lyckades jag öfvervinna hans
betänkligheter och jag utverkade hvad jag velat. Leende
öfver min beställsamma brådska antog han mig
genast till biträde och det stod mig fritt att redan
följande morgon tillträda min nya plats.

Öfverlycklig tog jag farväl af min nya chef
och skref till min älskade Annie ungefär följande:

s Älskade!

Var i morgon kväll som vanligt på vallen. Jag
har ett mycket glädjande meddelande att göra dig,
hvilket skall föra oss många år närmare vår lycka.»

Brefvet slutade med några kärleksutgjutelser,
hvilka en hvar kan tänka sig, som ännu minnes
sin första kärlek.

Morgonen därpå skyndade jag med brådskande
steg till min nya sysselsättning som
bokhandels-biträde. Det var rent förvånande huru lätt jag
satte mig in i yrket. Chefen var till och med
förtjust.

Aftonen kom och med den — Annie.

Blossande röd och med nyfiket glänsande ögon
infann hon sig på slaget. Hennes blotta ansikte,
som sken af glad förväntan, gjorde mig
öfverlycklig. Hvad skulle hon då icke säga, när hon
fick höra hvilket stort offer jag bringat henne,
sedan vi senast träffats. Jag brann af otålighet
att hon skulle, rörd och glad, falla mig om halsen,
och sade genast, utan någon inledning:

»Annie, min älskade, vet du hvad jag har gjort?
Sedan i dag på morgonen är jag anställd i Moll-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free