Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK IBSEN.
H an var en stor konstnär. Man kände
hans namn öfver hela världen. En
gång — det var nu många år sedan — hade
han gjort sitt lifs mästerverk, en bild af
»Uppståndelsens dag». Med ett slag blef
han en man, om hvilken männen talade och
som kvinnorna älskade. Han blef rik, fick
ordnar, köpte sig hus och föraktade
människorna, som icke förstodo honom — när
hade de förstått en konstnär? Men något
mästerverk skapade han icke mera, han gjorde
porträttbyster af män och kvinnor, och med
djäfvulsk konstfärdighet gaf han dem »dolda
djuransikten».
Under tiden hade han icke tänkt på
henne, som hjälpt honom att skapa
mästerverket. Först sedan han blifvit en stor man
och hade de många pänningarna, husen och
ordnarne, mötte han henne. Och se, de hade
båda tappat sitt eget jag, under den långa
ensamma resan. Han hade förlorat tron, hon
hade mistat förståndet. Ungdomens kraft,
ungdomens tro, ungdomens hopp voro döda.
Det föll dem in ett ögonblick, att de
skulle kunna väcka dem till lif, åtminstone
trodde han det. Och de vandrade uppför
det höga bärget, hvarifrån de skulle se all
* världens härlighet. De skulle blicka ner på
de stora vidderna, i herrskardrömmar skåda
ner på de jordkrypande människobarnen —
höra hur träden under dem susade sina
underliga melodier, känna hur lifvets friska luft
fylde deras sjuka lungor. Och när kvällen föll
på och det blef så underbart tyst omkring
dem, då de där nere från jorden icke sågo
något annat än små glimmande ljus, skulle
stjärnorna tindra öfver deras hufvuden.
Harpor skulle klinga i luften, i salig hänryckning
skulle de vakna ur den långa dödssömnen,
där uppe på fjället skulle deras bröllopsnatt
lefvas fullt ut — »de döde vilde vågne».
Så föllo de utför bärget. Och uppvaknandet
vardt döden.
Så skildrar den store norske mästaren
sin hjälte i det nya drama, som nu utkommit,
omtalas öfver hela världen, som ingen annan
mans verk, bedömes olika och förstås olika.
Den ene bedömaren har icke samma åsikt
om det som andra. Den outgrundlige
gåto-gifvaren har åter räckt dem något att pröfva
sina krafter på.
Innehållet visar, att Ibsen i detta drama
mycket tänkt på sig själf. Nu står han,
mänskligt att se, vid slutet af sin bana, och
det förefaller, som om den man, som varit
så mycket beundrad men antagligen så föga
lycklig, velat göra upp sitt mellanvarande och
funnit, att den gamle judakonungen hade rätt,
då han utbrast: »allt är förgängligt under
solen». Intet är visst, utom att vi skola dö;
våra mästerverk och våra stora tankar äro
intet, om vi icke ha lifvets hopp kvar. Alla
de klingande loforden, de glänsande
stjärnorna, de gyllene kedjorna, de präktiga husen
skulle han, som eger dem, vilja gifva blott
för att en enda dag kunna sjunga i solens
glans med den han älskade, drömma en
enda natt med den, som för honom är
ungdomen och lifvet. Och i bittert vemod
finner han, att man icke kan väcka upp de
döda. Han vet, att han skall dö, han såväl
som den store byggmästaren Solness, hvilken
störtade utför den höga ställningen. Och då
han faller ner i afgrunden, hör han icke som
Brand, då han utropade: »mannaviljans
quan-tum satis», orden: »han är deus caritatis» —
nej, en diakonissa, en svartklädd kvinna, som
vårdar sinnessjuka, blickar efter honom och
säger, äfven hon begagnande romarspråket:
»pax vobiscum».
Frid! Dödens frid, då han begärde lif,
grafvens ro, då han längtade efter lycka,
förintelsens stelhet, då han drömde om kärlek!
Är det den stores sluträkning med lifvet,
så må människorna beklaga honom. Men
det finnes andra, som ock äro att beklaga,
och det är människorna, ty han, den store
konstnären, som en gång gaf dem de
härligaste marmorstatyer, har under långa och
många år, medan han vandrade på jorden,
blef rik, mäktig och lysande, skänkt dem
mer eller mindre fasansfulla verk med »dolda
djuransikten». Han har förmörkat deras
fantasi, han har plockat sönder deras blommor,
han har släckt deras stjärnor. Grubblande
har han gått genom världen, och den stora
väldiga ensamheten, i hvilken han lefvat, har
gjort hans blick skarp i mörkret, men den har
försvagat den, så att den icke kunde tåla ljuset.
Och ingalunda har han haft sinne för de
stora, väldiga och ljusa krafter, som visa sig
i tiden, han har icke märkt, att millioner
människor, som hittills knappt lefvat, vaknat
till nyfödt hopp och lif, att vår tid ser lyckan
växa för de många ifrån att ha varit några
fås egodel, att vidskepelse och okunnighet
försvinna, att fördomar minskas, att friheten,
den jublande friheten, hvars rena, jungfruliga
skönhet väntar sin mästare, vaknar öfver
hela jorden i den fagraste vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
