Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMKOMSTEN.
NOVELLETT AF VICTOR G ARIEN.
Från franskan för H. 8 D.
Locmaria är ett litet fiskläge i en af Douarenez’
afkrokar. När det är ebb, hvila de få hus hvaraf
det består på ett ofantligt sandhaf, hvars
öken-liknande dysterhet förlänar landskapet en viss
karaktäristisk prägel af storhet och svårmod. I den
lilla hamnen som invid stranden är alldeles
uttorkad ligga fartygen på sidan. Intet lefvande väsen
synes till. Byn förefaller obebodd.
Men uppåt land växa dock äppleträden i stora
soliga trädgårdar och bostäderna förete en helt
inbjudande anblick, hvilken bildar en bjärt kontrast
till dynernas och det oändliga sandhafvets
tröstlösa ödslighet.
Det var den 27 Oktober.
Solen gick ned med röda strålar i gjdlne dimma
och lät sina ännu varma strålar falla öfver den
ändlösa sanden* när Daniel Ponkerlo i denna stilla
skymning nådde målet för sin sista dagsmarsch och
nalkades den hemort, som han skulle återse efter
sju års bortovaro.
Hur m3’cket hade icke händt under denna tid,
hvilket gjort honom till en annan människa och
måst utplåna så mången hågkomst ur hans minne!
Men hemlängtan till hans kära Bretagne hade
alltid tryckt hans sinne under alla de
vedervärdigheter han haft att utstå. Och så snart han var fri,
hade han förvandlat sina små tillhörigheter till
pän-gar samt instinktmässigt, likt svalan som hvarje
sommar föres tillbaka till sitt bo, återvändt till
hembygden.
Där trodde man honom vara död. I själfva
värket hade »Albatross ■, ombord på hvilken han
seglat ut på fiskefärd, gått under med man och
allt i atlantiska oceanen. Icke en matros hade
räddats ur detta skeppsbrott, enligt hvad autentiska
meddelanden uppgåfvo, och marinministeriet hade
officiellt underrättat de anhöriga om att alla ombord
på »Albatross» funnit döden i vågorna. Själfhade
emellertid Daniel Ponkerlo, den siste af de
kvar-lefvande naken och uthungrad slungats i land vid
kusten af Labrador, efter att i tre dygn på en svag
planka hållit stånd mot hafvets raseri.
Han hade råkat i händerna på en skara
äfven-tyrare, hvilka tvingade honom att deltaga i deras
vilda ströftåg och till slut släpade honom med till
de ödsligaste och mest afskräckande trakter, där
de skulle söka efter guld. Här var ingen
förbindelse med den yttre världen möjlig. Den strängaste
disciplin rådde bland dessa män, hvilka först efter
sju år skildes åt, sedan de uträttat det hårdaste
arbete utan någon nämnvärd vinst. Daniels andel
var emellertid stor nog att sätta honom i stånd att
lefva något så när bekymmerfritt i sin hembygd.
Ju närmare vandraren nalkades fiskläget desto
lifligare kommo minnena fram. Han såg i tankarne
åter sin Mariane som han tagit till hustru och
efter bröllopet fört med sig till ett litet prydligt hem.
Där hade de lefvat tillsammans ett år — ett år af
lycka, ett jordiskt paradis, hvaraf hågkomsten varit
hans tröst i alla lidanden.
Ja, han skulle återse denna kära vrå af
världen — men skulle han äfven återse henne, sin
älskade Mariane? Och om han fann henne åter, skulle
hon vara densamma som förr?
Hans hjärta slog hårdt af ängslan, när han
gjorde sig dessa frågor.
Så döko bredvid den älskades drag andra
ansikten upp i hans minne, anhöriga och vänner,
isynnerhet hans vän Yves Clourette som han en
gång under en storm räddat från att drunkna.
II.
Vid mörkrets inbrott varseblef Daniel under
häftig hjärtklappning sitt forna hem och kände igen
sin trädgård. Han gick förbi häcken, gick in på
gården och styrde varsamt sina steg mot huset.
Dörren och fönstren stodo på vid gafvel.
Han steg in. Ingen kunde upptäckas vare sig
i rummet till höger, hvilket man förvandlat till
vist-husbod, eller i det större till vänster, hvilket liksom
förr i världen var kök, mat- och sofrum.
Brödkorgen, som medelst ett snöre hissades upp i taket,
stod där ännu. Liksom förr hängde en lampa
framför eldstaden.
Plötsligt stack glansen från ens metall Daniel
i ögat. På väggen hängde Marianes »Jeanette»,
den lilla kedjan med guldkorset, hvilken han gifvit
henne på bröllopsdagen.
Den hemkomne kände tårarne rinna ned för
kinden.
Men nästan i samma ögonblick blef han på den
andra väggen varse en blus och en manshatt
bredvid ett gevär.
Som träffad af blixten for han tillbaka och nu
fick han plötsligt, när han vände sig mot fönstret,
syn på sin älskade Mariane, hvilken strålande af
fägring och lycka kom ner ifrån trädgården upp
mot huset.
Hon höll ett litet barn på armen. Ett annat,
som kunde vara omkring fyra år, gick bredvid och
höll fast i hennes kjol.
Men Mariane var icke ensam. En man följde
henne med lugna steg och kastade ägarens belåtna
blick på trädgården. Och i denne man, som
tydligen var kvinnans man och far till de båda
barnen, kände han igen sin gamle vän Yves Clourette.
Om en blixt slagit ned öfver den olycklige
Daniels hufvud, hade han ej kunnat bli hårdare
slungad till marken. 1 ett ögonblick insåg han
vidden af hela sin olycka och kände att hvad som
händt icke kunde göras ogjordt.
»Hvad skulle han taga sig till?»
Vreden började koka i honom. Men han
behärskade sig. Han öfvervann äfven svartsjukans
gräsliga marter och beslöt med denna plötsliga
hast, hvilken endast verkligt heroiska sinnen äro i
stånd till, att aflägsna sig igen.
Han gjorde på fläcken det största af alla offer.
Innan man hunnit observera honom, rusade
Daniel till gången som skilj de de båda rummen,
efter att först hafva ryckt till sig Marianes lilla
guldkedja. Därpå gick han till bakdörren som ledde
ut i trädgården, hvilken han sakta smög sig
igenom. Med ett hopp var han öfver häcken och satte
i väg som en tjuf öfver fälten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
