Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLES LAMOUREUX. f
Ett par dagar före jul afled hastigt i Paris den
bekante kapellmästaren Charles Lamoureux,
i en ålder af 65 ar.
Lamoureux var ursprungligen violinist. Född
1834 i Bordeaux kom han vid unga år till Paris
och började studera vid konservatoriet Under
Girards ledning i violinspel samt under Leborne’s
och Chauvet’s i komposition mognade han till en
mångsidigt utbildad konstnär. Efter
att först ha uppträdt som virtuos
tog han engagement som violinist
i Gymnase-teaterns och Stora
Operans orkestrar. Tillsammans med
Colonne, Adam och Rignault
bildade han en kvartett som en del
år gåfvo regelbundna
kammarmusiksoaréer. Ar 1873 stiftade han
»Societé de Musique Sacrée», i
spetsen för hvilket han som ledare
vid oratoriernas uppförande lade
grunden till sitt anseende. Ar
1876 kallades han till stora Operan
och blef två år därefter Deldevez’
efterträdare som förste dirigent.
Men snart lämnade han operan
för att ägna sig åt sina privata
företag. År 1881 bragte han till
lif de bekanta Nouveaux Concerts
(Concerts Lamoureux), hvilka skapat hans rykte.
Dessa konserter blefvo Parissäsongens événéments.
Lamoureux är särskildt bekant som en
entusiastisk och ifrig beundrare af Wagner, hvars
musik han trots allt motstånd lyckades införa i
Paris. »Men det var icke lätt», omtalade han
sedan. »När jag skulle uppföra »Lohengrin» för
första gången (1887), hade jag — utan skämt —
gjort upp mitt testamente. Jag var öfvertygad
om att jag skulle bli föremål för ett attentat. Men
konsten ville annat. Trots rop, hvisslingar och
skrål fortsatte jag att dirigera, koncentrerande all
uppmärksamhet på partituret och innerligt tyst
bedjande att parisarne skulle få ögonen öppna för
Wagner, den ende ouppnådde mästaren. Gud
ske lof lyckades det mig — —».
Personligen var Lamoureux en
glad, jovialisk och angenäm
människa. Han var på sätt och vis ett
original, men ett älskvärdt sådant.
När man såg den lilla tjocka
figuren — med de korta benen,
det godmodiga, af hvitt skägg
om-gifna ansiktet, de små händerna
begrafna i fickorna på den långa
pelsen, som räckte ända ned till
fotknölarne, och den
gammalmodiga, stora bredskyggiga
cylinderhatten — kunde man ej kväfva
ett hjärtligt skratt. Och när han
såg hur man sökte kämpa emot
det, sade han helt gemytligt: >Ries
settlement! Åh, jag vet nog att jag
ser löjlig ut! Va!» och skrattade
själf med.
Kort före sin död besökte han
för ett gästspel Berlin. När en dag det vid taffeln
spelande kapellet anslog takterna till en
Strauss-vals, blef han plötsligt allvarsam. Därpå sade
han till sitt sällskap:
»När jag en gång dör, måste man vid min
begrafning spela en vals af Strauss. Folk skall
skratta vid min död, liksom jag skrattat i lifvet,
och inte gråta!»
FRÅN HVAR 8 DAGS FÖRSTA AMATÖRFOTOGRAFITÄFLAN.
Herr Leon. Zettergren, Stockholm. Hedersomnämnande. Vy fvån Svartsjö slottspark
(Det f. d. k.^ slottet är nu tvångsarbetsanstalt. I denna del af parken hålles gudstjänst for fängarne under sommarmånaderna.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
