Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
Af S. H. Merriman.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
1 hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens i Haag besök hos en döende, af hvilken han köper för tusen gulden ett
dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck, stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet
sammanträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major White och en gammal bekant till honom, Tony Gornish, en
modärn man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt
upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste
väl-görenhetsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en »at home», hos Ferribys
framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lorden, Tony Cornish,
major White, upphofsmannen till projektet rar Percy Roden och professor von Holzen.
I fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet >Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr
Percy Roden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga
en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall
förläggas till dynerna i Holland.
Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med
Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän,
hvarpå Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.
I sjunde kapitlet läses en interiör af malgamitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna,. Där afhållas
äfven små soiréer, vid hvilka en ung mr Rupert Dalkyn och en enksfru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.
Efter ett sammanträffande mellan miss Roden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien.
Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.
I nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett
di-rektionssammanträde för malgamitbolaget, med lord Ferriby som ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf
hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på én morgonpromenad i Haag.
De gingo långsamt framåt sida vid sida under
träden på Oude Weg och inandades den härliga
morgonluften med dess friska vårdofter. Mrs
Vansittart ämnade ej afstå från sin egenskap
af mentor och vän. För öfrigt befann hon sig
gentemot Tony Cornish i ett förhållande, som det
är svårt att beteckna. Det är ofta så, att mellan
män och kvinnor existerar en viss känsla, som
förstöres när man söker närmare definiera den.
Endast orden: »Var min vän» göra ofta vänskapen
omöjlig. Mrs Vansittart var också en alltför
erfaren kvinna för att utsätta sig för någon risk i
fråga om en man, hos hvilken hon upptäckt något
visst reserveradt, som den öfriga världen ej lade
märke till. I vänskap liksom i krig är det oklokt
att ej först tänka på reserven.
»Kommer ni ihåg», sade mrs Vansittart
plötsligt, »huru förståndiga vi voro i yngre dagar?
Hvilken världskännedom och lifserfarenhet besitter
man ej, när hela lifvet ännu ligger framför en!»
»Ja», svarade Cornish försiktigt.
»Men om jag predikade aldrig så mycket,
gjorde det er åtminstone ingen skada», sade mrs
Vansittart med ett litet skratt.
»Nej visst!»
»Och hvad erfarenhet angår, kan man köpa
den längre fram».
»Ja, och den vise säljer den åter — med vinst»,
skrattade Cornish. »Den tillhör ej de varor, som
man håller på. Om vi ej kunna sälja den, ge vi
bort den för ingenting åt de unga».
»Som taga emot den till ännu lägre värde, än
vi själfva tillmätt den. Ni och jag, mr Toni
Cornish, tillåta oss, cyniskt nog, billiga fraser för att
dölja våra tankar».
De gingo några steg under tystnad. Därpå
vände Tony sig hastigt åt sidan och såg på henne.
Kring hans tunna läppar spelade en min, i hvilken
man nu kunde läsa både vänskap och nyfikenhet.
»Hvad syftar ni egentligen på?» frågade han.
Hon vände sig till honom och betraktade
honom med allvarlig och forskande blick, och då
(Forts från n:o 14).
deras ögon möttes, kände de tydligen att
vänskaps-bandet dem emellan knutits på nytt.
»På edra affärer», svarade hon, »och på
be-grafningar».
»Bada trista ämnen», anmärkte Cornish. »Men
jag är emellertid tacksam för den ära, ni bevisar
mig».
Han afbröt sig och åter gingo de under
tystnad framåt. Hon kastade en halft förargad blick
på honom med en lätt axelryckning.
»Ni säger således ingenting», sade hon och
slog upp sin parasoll. »Må så vara. Tiden är
kanske icke inne ännu. Men om jag är i stämning
när stunden kommer, skall ni få se, att ni i mig har
den starkaste bundsförvandt. Ja, ni behöfver ej
sätta näsan i vädret och se oskyldig ut. Ni
känner er inte så lugn beträffande den där utmärkta
malgamitaffären. Men jag begär inga förtroenden,
och, bon Dieu! jag ger inga själf».
Hon afbröt sig med ett lätt skratt, och såg på
honom bakom parasollen. Hon hade lärt sig tusen
små konstgrepp, genom hvilka hon i en obetydlig
gest eller i en enkel rörelse af sin parasoll eller
solfjäder kunde lägga in en hel värld af mening,
Dylika konstgrepp använda kvinnor gent emot
stackars försvarslöse män, som måste möta slika
angrepp med enfaldig min och klumpiga händer.
Cornish besvarade beredvilligt nog hennes
skratt.
»Aha!» sade han. »Ni anklagar mig således
för att vara orolig och ha mina tankar på annat
håll. Jag erkänner mig skyldig. Jag har misstagit
mig. Jag steg upp för tidigt. Morgonen var så
vacker, att jag kände mig frestad att taga litet
motion före frukosten, som serveras klockan half
tio på gammalt hederligt engelskt sätt. Vi få
ro-stadt bröd och stekt spätta.»
De voro nu åter på Park Straat och kuride se
mrs Vansittarts hus. Och denna dam förstod så
väl, att hennes följeslagare pratade blott för att
slippa säga någonting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
