Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
»Vi fara härifrån nu på morgonen», fortsatte
Cornish. »Och vi smickra oss med att vi hafva
häfdat vår nations" ära i dessa mörka landamären».
»Ah, den stackars lord Ferriby! Det är så
lätt att skratta åt honom. Ni tror honom vara en
narr, fastän — eller emedan — han är er onkel.
Det gör jag kanske också. Men jag hyser alltid
litet misstro gent emot menlösheten hos en person,
som en gång visat sig som en skälm. Ni känner
ju er onkels rykte — hans förflutna, menar jag,
och ej de senare godtgörelseförsöken. Glöm ej
detta.»
De hade hunnit fram till hörnet af Oranje
Straat, och mrs Vansittart stannade vid sin dörr.
»Ni reser således i dag», sade hon. »Kom
ihåg, att jag finns i Haag och — att vi en gång
varit vänner. Om jag kan vara.er till någon nytta,
så vänd er till mig. Ni har varit beundransvärdt
diskret, min käre vän. Det har inte jag. Men
det fordrar man ej häller hos en kvinna. Om jag
får någonting att meddela er, skall ni få höra
af mig».
Hon räckte honom handen och bjöd honom
farväl med ett halft skadegladt leende. Stående
kvar i porten såg hon honom aflägsna sig med
raska steg.
»Det är sålunda Dorothy Roden», sade hon
för sig själf med en slug nick. »Ett egendomligt
fall. Förmodligen ett sådant där vid första mötet»,
Syskonen Roden, som i detta ögonblick
sysselsatte henne, icke blott tänkte på utan äfven talade
just nu om henne. De hade slutat sin frukost,
och Dorothy stod vid fönstret och blickade
tankfullt öfver dynerna bortåt hafvet. Hennes bror
satt kvar vid bordet och hade just tändt en
cigarrett. Liksom många andra män, hvilka ute visa
kvinnan öfverdrifven artighet, hyste han en viss
benägenhet för att känna sig fri i hemmet och lät
sina kvinnliga anförvandter alldeles sakna de
företrädesrättigheter, som i allmänhet tillerkännas deras
kön. Han var äldre än Dorothy, som alltid i viss
grad varit beroende af honom. Hon hade
visserligen litet egna pänningar, men hon insåg
fullkomligt väl, att om hennes broder gifte sig, skulle
hon blifva hänvisad ett arbeta för sitt uppehälle.
Emellertid trifdes de så länge tillsammans, och
Dorothy hyste denna kvinnans tillgifvenhet för sin
broder. Denna känsla ser med lugnt och kritiskt
öga felen hos sitt föremål. Den väger mannen i
vågskålen och finner honom för lätt. Detta är för
öfrigt de flesta kvinnors lott. Och denna
fördragsamhet får hos dem ersätta den högsta känsla, af
hvilken människohjärtat är mäktig. Och dock
finns det män, som missunna dessa tåliga varelser
deras små obetydliga triumfer i lifvet, deras lilla
emancipation, deras små lagrar, ja till och med
deras bicyklar.
»Du tycker icke om detta ställe, det vet jag»,
sade Percy Roden som en fortsättning på samtalet.
Han såg upp från brefven, som lågo framför honom,
med ett ganska vänligt och litet beskyddande
le– ende. En beskyddande min är kanske den
öfver-listades betäckning.
»Inte vidare», svarade Dorothy leende, »men
jag hoppas det blir bättre i sommar».
»Jag menar själfva villan», fortsatte Roden,
knackade askan af cigarretten och lutade sig
tillbaka i stolen. Han tillät sig förnäma, något
blaserade later, som möjligen imponerade på somliga.
Men »grandezza» förefaller föga naturlig vid den
husliga härden. Och våra beundrare i hemmet
kunna ej alltid observera oss.
Dorothy såg fortfarande ut genom fönstret.
»Det lilla stället är ej oäfvet», sade hon, »när
man väl hunnit vänja sig vid all sanden».
»Det blir icke för någon längre tid», sade
Percy Roden.
»Ah!» sade hon.
»Nej. Jag har kommit att tänka på att det
vore bättre att flytta in till Haag — till Park Straat
eller Oranje Straat».
Nu vände sig Dorothy helt om mot honom
och såg honom rakt i ansiktet.
Hon såg på sin bror med sina förståndiga gråa
ögon och sade först ingenting.
»Oranje Straat och Park Straat kosta
pänningar», genmälde hon i lätt ton.
»Ah, det gör ingenting», svarade brodern
vårdslöst, likt en person som är van att handskas med
stora summor.
»Det går således bra för oss?» frågade Dorothy,
som hade i friskt minne andra experiment, hvilka
icke alltid hållit hvad uppfinnaren lofvat.
»Ja visst. Den här malgamitaffären är
någonting att göra af. Och arbetaren är sin lön värd,
som du vet. Det finns intet skäl, hvarför vi ej
skulle skaffa oss en bättre bostad. Mrs Vansittart
känner till ett hus på Park Straat, som skulle
kunna passa för oss. Tycker du om henne — jag
menar mrs Vansittart?»
Hans ton var åter lätt beskyddande.
Malga-mitföretaget tycktes verkligen vara en succés, och
en sådan är mannens största pröfvosten här i lifvet.
>Ja, mycket», svarade Dorothy lugnt. Hon
såg forskande på sin bror, som hon för länge sedan
genomskådat. Hon hade också uppfattat mrs
Vansittart med en lätthet, som är obegriplig för män
men som för kvinnor synes helt naturlig. Hon
insåg fullkomligt, att hennes bror ej var den man,
som skulle kunna uppväcka minsta gnista kärlek
hos en sådan kvinna som den, om hvilken de
talade. Och dock antydde Percys ton, lika visst
som om han sagt det i ord, att det endast berodde
på honom att göra henne till den lyckligaste bland
dödliga genom att erbjuda henne sitt hjärta och
sin hand. Antingen Dorothy eller hennes bror
måste således hafva misstagit sig. Och när det
gäller uppfattningen af en annan kvinna, hafva
kvinnorna vanligen rätt gentemot männen. Dorothy
undrade därför ej häller, om mrs Vansittart älskade
hennes, bror, hon funderade bara öfver, hvarför
denna dam gjorde sig besvär att inbilla honom,
att så var förhållandet.
Tolfte Kapitlet.
»Lycka — det är att vara född glad!-
Londons förstäder är befolkningen liksom
af-lagrad i vissa kretsar af aftagande täthet rundt
den stora stadens medelpunkt, likt aflagringarna
kring en vulkan. Och hvarje eftermiddag mellan
klockan fem och sex inträffar en eruption, då
London utspyr hela skurar af uttröttade män, som blifva
liggande, där de falla -— eller, rättare sagdt, där
deras säsongbiljetter råka aflämna dem — till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
