Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
sätt gärna ville sitta kvar, satte mr Wade på sig
sin allvarliga affärsmin. Han fingrade tankfullt pa
glaset, som om han tvekade, icke om samtalsämne,
men om lämpliga sättet att inleda en redan
öfver-tänkt fråga.
»Minnes du ej din mor?» frågade han plötsligt.
»Nej, hon dog, när jag var endast tva år».
Mr Wade nickade och smuttade långsamt på
sitt portvin.
»Märkvärdigt», sade han efter en paus, »att
det där barnet är så slående likt dimmor vid
ader-ton år — just den tid, då jag först lärde känna
henne. Kanske det bara är inbillning, ehuru jag
annars ej brukar hafva öfverflöd på den varan.
Kanske äro alla flickor lika vid den åldern —
någonting ungdomsfriskt och optimistiskt, som nästan
kommer en att tappa andan. Huru det nu är,
påminner hon mig om din mor.»
Han afbröt sig och såg på Cornish med sitt
lugna och litet betänksamma leende.
»Jag var en gång kär i din mor», sade han
helt öppet. »Men omständigheterna voto emot
oss. Din far var en yngre broder till en lord,
som du vet, och sådant betydde mycket i
Clap-ham på den tiden. Jag sörjde mycket en tid, men
nu har jag naturligtvis kommit öfver det för länge,
länge sedan. Sentimentalitet och tolf lispund passa
inte ihop, som du vet». Den store mannen drog
långsamt till sig vinkaraffen. »I din far fick hon
sedan den bäste make — en treflig och glad pojke
— och jag var hans marskalk, kommer jag ihåg.
Det var vid den tiden — jag var då ungefär vid
din ålder — som jag började med allvar taga itu
med mitt arbete. Förut hade jag varit litet ostadig
af mig. Och intresset för mitt arbete har räckt
till den dag i dag är. Och tro mig, Tony, att
göra pängar skulle vara det högsta intresse, man
kunde hafva i lifvet, om man bara visste, hvad
man sedan skulle göra af dem.» Bankiren hade,
medan han talade, ätit en käx, och nu sopade han
med lillfingret ihop smulorna från alla sidor i en
allt mindre cirkel, tills de slutligen bildade en liten
hög på den hvita duken. »De hopa sig», sade han
långsamt, »hög på hög. Och när allt kommer
omkring, kan man endast äta och dricka det bästa,
som finns att få, och det bästa kostar så litet —
blott en droppe i oceanen». Han räckte Tony
vinkaraffen, medan han talade. »Sedan gifte jag
mig med Marguerites mor några år därefter, när
jag redan var en medelålders man. Hon var, som
du vet, enda dottern till — banken».
Och detta tycktes vara allt, som fanns att säga
om Marguerites moder.
Tony Cornish nickade på sitt hastiga och
sympatiska sätt. Mr Wade hade aldrig förr berättat
detta för honom, men antagligen hade Tony från
andra källor erfarit ett och annat. Hans min
utvisade lifligt intresse, men han gjorde inga frågor
som hans värd ej skulle kunna känna sig benägen
att besvara. Antagligen insåg han fullkomligt, att
detta ej var ett oöfverlagdt förtroende, framlockadt
af ögonblickets stämning, ty som mr Wade skrutit
af, var han ingen känslomänniska utan en enkel,
rättfram affärsman, som teg, om han ej menade
något med hvad han sade. I det fallet är det
skada, att så få likna honom.
»Vi ha alltid varit ganska goda vänner, du
och jag», fortsatte bankiren, »ehuru jag vet, att
vi ej äro af samma slag. Jag är affärsman, du är
aristokrat. Men under din minderårighet och
sedan, när vi gjorde upp våra räkenskaper, då du
blef myndig, och allt sedan, ha vi kommit öfverens.»
»Ja», svarade Cornish och rörde otåligt på
foten, som han höll under bordet.
Det var ej svårt att inse, hvart allt detta
syftade, och mr Wade var också allt för inbiten
engelsman för att längre gå som katten kring het gröt.
»Jag har ingenting emot att låta dig veta, att
jag kommit ihåg dig i mitt testamente», sade han.
Cornish bet sig i läppen och sköt ifrån sig
vinglaset. Och det är möjligt, att mannen utan
sentimentalitet förstod hans tystnad
»Jag har ofta tviflat på, hvad man berättat
om dig», fortsatte den äldre mannen. »Du har
utan tvifvel fiender — du, som alla andra — och
du har kanske för litet frågat efter, hvad världen
säger. Om du tillåter mig, skulle jag gärna vilja
säga, att jag ej tänker sämre om dig för det».
Mr Wade sköt karaffen till honom tvärs öfver
bordet, och sedan Cornish fyllt sitt glas, drog han
den åter till sig igen. Det är underbart, af hvilken
stor nytta ett halffyldt vinglas kan vara, om också
blott att stirra på, när man har svårt att se åt
annat håll.
»Du kommer ihåg, att jag för sex månader
sedan talade med dig i en personlig angelägenhet»,
sade bankiren. »Jag frågade dig, om du hade tänkt
på giftermål ännu och föreslog någonting liknande
delägareskap i firman, om detta kunde på något
sätt främja dina planer».
»Ett sådant anbud glömmer man ej», svarade
Cornish.
»Jag frågade dig, om — om det var Joan
Ferriby».
»Ja, och jag svarade, att det ej var hon. Det
där är idel prat, som vi båda två mycket väl ha
reda på och ej fråga efter ett dugg».
»Således ej hon», sade mr Wade och drog med
dessertknifven upp streck på bordduken, som om
han hade ett balanskonto framför sig och höll på
att göra upp slutsummorna.
»Du är en man af värld, du är begåfvad och
du har fruntimmerstycke liksom din far. Himlen
allena vete, hvad sådant beror på; jag begriper
det ej!» Han tystnade och betraktade noga sin
gäst, liksom för att söka upptäcka detta
obegripliga något. Därpå gjorde han med hufvudet ett
tecken mot dörren till salongen, hvarifrån man
tydligt hörde Marguerite spela en melodi ur sista
operetten för säsongen. »Detta barn», sade han,
»vet inte mer om lifvet än en fågelunge. En man
som jag — på tolf lispund — maste tänka på att
göra upp sin räkning med världen när som hälst.
För dig ligger fältet öppet, ty tro mig på mitt ord
att du kommer in som förste man Min egen
erfarenhet af lifvet rör visserligen mest affärer, men
jag är ganska viss om, att den förste man, en
kvinna frågar efter, är också den hon hela lifvet
kommer att bry sig om, om hon också aldrig skulle
återse honom mera. Jag säger det ej som någon
lockelse, men jag har ingen orsak att dölja för dig,
att Marguerite får ett hundra femtio tusen pund,
icke vid min död utan på sin bröllopsdag». Mr
Wade tystnade och smuttade åter litet på sitt
förträffliga portvin. »Förhasta dig ej», sade han.
»Tag tid på dig. Tänk noga öfver, hvad jag sagt.
såvida du ej redan öfvervägt saken och kan säga
ja eller nej med detsamma».
»Det kan jag».
Mr Wade lutade sig tungt framåt med ena
armen på bordet.
»Nå!» sade han. »Ock ditt svar?»
»Det är nej», svarade Cornish enkelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
