Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANDELABERN.
EN RYSK BERÄTTELSE AF A. TSCHEKOFF.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
\/l ed ömklig min och ett i en gammal tidning
insvept föremål i handen steg Sascha
Smir-now, sin moders ende son, in i läkaren doktor
Koschelews mottagningsrum.
»Nej se, min käre gosse», hälsade doktorn
honom. »Nå hur känna vi oss nu? Hvad är det för
godt ni har med er?»
Sascha höjde på ögonbrynen, lade handen på
hjärtat och sade med rörd stämma:
»Mamma låter hälsa er på det hjärtligaste,
Iwan Nicolajewitsch, och tackar på det varmaste.
Jag är min mors ende son och ni har räddat mitt
lif! Ni har botat mig för en farlig sjukdom och
vi veta inte hur vi skola kunna visa vår
tacksamhet mot er.»
»Ack, seså, min gosse», afbröt läkaren. »Jag
har bara gjort hvad hvarje annan icke skulle ha
underlåtit att göra i ett sådant fall.»
»Jag är min moders ende son. Vi äro fattiga
och kunna inte betala er några pängar för ert
besvär och . . . och det är så rysligt tråkigt, herr
doktor, därför ber min mamma, och jag, hennes
ende son, förenar mig med henne så varmt, att ni
som bevis på vår tacksamhet ville vara så god och
hålla till godo . . . till godo med . . . med den här
saken . . . det är en mycket dyrbar pjes af
gammal brons, ett sällsynt vackert konstverk, säger
mamma.»
»Nej det behöfs verkligen inte», svarade
doktorn med rynkad panna. »Hvad skulle det tjäna
till?»
»Snälla doktorn, säg inte nej, ni får inte afslå
vår bön», fortfor Sascha och vecklade upp paketet.
»Det skulle göra min mor och mig så ondt..........
Den är så vacker ... af gammal brons . . . Det är
ett kärt minne från min far, hvilket vi hållit så
kärt. Min far brukade köpa gamla bronssaker och
sälja dem till förståsigpåare . . . Nu befattar mamma
sig ej längre med den affären . . .»
Sascha vecklade upp paketet och stälde
innehållet högtidligt på bordet. Det var en medelstor,
konstnärligt arbetad kandelaber af brons, hvilken
förestälde tvenne kvinnliga figurer, som logo
kokett och syntes hvilket ögonblick som hälst vilja
springa från sin plikt att stödja kandelabern för att
i stället utföra en sprittande dans.
Doktorn tittade på den välmenta presenten,
ref sig bakom örat, hostade och kliade sig förläget
på näsan.
»Ja visst, ja visst, pjesen är verkligen utmärkt
vacker», sade han, »men . . . hur skall jag uttrycka
mig, den är . . . något för vågad . . . hm ...»
»Hvarför det? Hur så?»
»En sådan där figur skulle förpästa hela
våningen, käre. vän!»
»Märkvärdig uppfattning af - konsten doktorn
måtte ha!» sade Sascha i sårad ton. »Är det inte
ett konstverk kanske? Se bara! Så mycket
skönhet och behag, att själen fylles af en gudomlig
känsla och man får tårar i ögonen! När man
ser sådant, kan man ju glömma hela det usla
jorde-lifvet . . . Ser ni inte hvilket lif, hvilket uttryck,
hvilken tanke . . .!»
»Allt det där förstår jag mycket väl, kära ni»,
afbröt doktorn, »men jag är familjefar och jag tar
emot mina sjukbesök här ...»
»Naturligtvis, om man ställer sig på mängdens
ståndpunkt . . .» sade Sascha, » så ser man helt
förklarligt den allra högsta konst i en annan
dager . . . Men, snälla doktor, höj er en smula öfver
mängden . . . och så vet ni ju hur ledsna min mor
och jag skulle bli, om ni ej ville taga emot vår
lilla gåfva . . . Jag är min mors ende son . . ., ni
har räddat mitt lif . . . Vi komma och bjuda er det
käraste vi ha kvar . . . och vi endast beklaga att vi
inte ha maken till den här kandelabern ...»
»Tack, tack . . . käre vän ... jag är mycket
tacksam . . . Hälsa ni er mor, men för Guds skull,
ni kan väl själf begripa . . . Nåja, för resten . . .
för att inte göra er ledsen, så tag hit den ....
Hälsa så mycket och tacka!»
»Tack, tack», sade Sascha, rörd af glädje.
»Ställ kandelabern här bredvid vasen. Hvilken
skada, att jag inte.har maken till den! Det var
värkligen ledsamt! Adjö och tack, käre doktor!»
När Sascha var gangen, betraktade doktorn
länge kandelabern, ref sig än en gång bakom örat
och tog sig en funderare.
»Pjesen är utan motsägelse briljant, och det
är verkligen synd att behöfva lämna den ifrån sig . ..
Men här kan jag ju inte behålla den. Hm . . .
Hvad skall jag göra med den? Till hvem skulle
jag kunna ge bort den?»
Efter en lång stunds funderande kom han att
tänka på sin bäste vän, advokaten Uchow, som
han hade besvärat för en process.
»Det passar utmärkt», utbrast han till slut
belåten. »Han är min gode vän och vill nog inte
taga emot några pängar. Då är det desto
lämpligare att presentera honom den här kandelabern . ..
Hän är ungkarl och skall bli förtjust . . .»
Utan att sofva på saken tog doktorn på sig
sin öfverrock, tog kandelabern och for till
advokaten Uchow.
»Morjens, bror!» hälsade han gladt. — »Jag
kommer för att tacka dig för ditt besvär ... du
vill ju inte taga emot någon betalning, men tag
då i stället emot en liten småsak, käre vän.
Alltid är det en ögonfägnad!»
När advokaten fick se kandelabern, råkade han
i extas. »Det var något präktigt!» skrattade han
belåtet. »Härligt! Utmärkt vackert! Hvar har du
fått den ifrån!»
Efter att så ha gifvit luft åt sin förtjusning,
fortsatte advokaten med en ängslig blick mot dörren:
»Men icke förty . . . käre bror . . . tag ej illa
upp, men du måste behålla din present. Jag kan
inte taga emot den ...»
»Hvarför det?» frågade doktorn förskräckt.
»Nej, förlåt, jag vill inte ha en töcken där pjes
i min bostad. Den skulle stöta min mor, mina
klienter och till och med tjänstfolket . . . tack så
mycket men, men ...»
»Seså, seså», svarade doktorn afvärjande. »Om
du inte vill taga emot den, gör du mig mycket
ledsen. Är det inte ett konstverk, kanske ? Se
bara ! Hvilket lif, hvilket uttryck . . . hvilken tanke!
Tar du inte emot den så förolämpar du mig helt
enkelt!»
»Ja, men du kan väl själf förstå. . .»
Men doktorn knöt rasande sin hand och
rusade sin väg, innerligt belåten att bli presenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
