Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därpå kastade han sig åter ned på de solkiga
blåa vagnsdynorna.
Cornish vände sig om och såg på honom med
den största förvåning.
»Är du inte klok?» frågade han. »Det är
nummer nio — det vet du mer än väl.»
»Ja, det vet jag, käre vän, men du kunde inte,
som jag, se ingången, när vi svängde om hörnet.
Roden och Holzen stodo just nu på trappan, på
väg därifrån.»
»Roden och Holzen i England?»
»Inte blott i England», sade White lugnt, »utan
i Cambridge Terrace. Och» — här tystnade han
och sökte efter en passande anmärkning bland sitt
lilla förråd af konversationsfraser — »nu är
alltsammans skämdt.»
Droskan hade nu stannat utanför nummer
nittionio. Om Roden eller von Holzen, som i sakta
mak promenerade ned för Cambridge Terrace, hade
vändt sig om under de närmaste minuterna, skulle
de hafva fått se en droska hålla stilla på gatan
och ett stort rundt ansikte — lik en ljusröd
höst–måne, med ett uttryck af mild förvåning —
försiktigt titta fram öfver vagnstaket och se efter dem.
Då kusten var klar, promenerade Cornish och
White tillbaka till nummer nio. Lord Ferriby var
hemma, och de fördes in i hans studerkammare,
hvilken äfven den var beräknad på att gifva en
alldeles falsk föreställning om honom. På borden
lågo en mängd böcker — biografier af stora och
ädla män. Broschyrer i välgörenhetsfrågor och
missionsangelägenheter och tusentals projekt,
åsyftande att förbättra människosläktets ställning i
denna så väl som i den tillkommande världen, lago
strödda omkring. Detta var tydligen en stor
filantrops kula.
»Ah!» sade lorden vid sitt inträde. »Jag brukar
vanligen ha mitt arbete undanstökadt på
förmiddagen, men i dag har jag kommit på efterkälken.
Det är underbart», tillade han och riktade sina ord
och sin välvilliga blick mot White, »huru mycket
en sysslolös man kan ha att göra.»
»Hm — ja a!» svarade majoren med sin slöa,
stirrande blick.
Cornish afbröt tystnaden, som hotade att blifva
litet obehaglig, genom att genast gå in på det
ämne, som låg närmast till hands.
»Det ser ut», sade han, »som om
malgamit-affären ej vore hvad vi ansett den vara.»
Lord Ferriby såg förvånad och litet stött ut.
Vore det möjligt, att ett af fina världen understödt
barmhärtighetsföretag kunde vara något annat, än
hvad det utgaf sig för? I hans blickar, som
undrande irrade från den ene till den andre, låg en
hemlig fråga, om de sett Roden och Holzen komma
ut från hans dörr för en minut sedan. Men ingen
häntydan gjordes på dessa båda herrar, och lord
Ferriby — den vane ordföranden i så många
komitéer — som var mästare i konsten att förställa
sig samt att, när så behöfdes, blunda med båda
ögonen för obehagliga fakta, mottog Cornish’s
anmärkning med en artig men öfverlägsen gest.
»Vi få ej», sade han lugnande, »låta vårt
omdöme alltför hastigt taga intryck af — hm —
tidningarnas mindre välbetänkta påståenden. Detta
är blott, min käre Anthony — och ni major White —
hvad vi såsom banbrytare för en stor rörelse måste
vara beredda på. Jag har sett den artikel i Times,
på hvilken du syftar, och jag läste den mycket
noga, såsom det tillkom mig i egenskap af
ordförande i detta — hm — välgören — det vill säga
— bolag. Och den uppfattning jag fick af saken
var den, att författaren måste vara — hm — något
vriden.»
Lord Ferriby log lätt beklagande och med en
affärdande handrörelse — som tycktes angifva, att
hela saken kunde få rum i ett nötskal och det
nötskalet låg under lordens häl.
»Vriden eller ej», svarade Cornish, »så säger
han, att vi konstituerat oss som ett bolag, hviket med
säkerhet kommer att gifva kolossal vinst samt att
denna vinst naturligtvis kommer att hamna i våra
fickor.»
»Min käre Anthony», svarade ordföranden med
ett slags kacklande skratt, »arbetaren är sin lön
värd.»
Hvilket i alla tider tycks vara och förblifva
deras sista ord, hvilka ha för mycket betalt.
»Äfven om vi bestrida dessa påståenden»,
fortsatte Cornish med en plötslig kyla i sitt sätt,
kommer nog ej denna vår protest för ögonen på alla,
som läst denna artikel, och som sakerna för
närvarande stå, kan jag ej inse, att det är möjligt för
oss att göra något genmäle.»
»Min käre Anthony», svarade lord Ferriby och
bläddrade i sina papper med förströdd uppsyn,
som om den afhandlade frågan ej vore värd annat
än en flyktig uppmärksamhet - »min käre
Anthony, pänningarna tecknades för att åstadkomma
en förbättring i malgamitarbetarnes ställning. Vi
hafva ej blott förbättrat den, vi hafva äfven höjt
arbetarne både i moraliskt och fysiskt afseende.
Vi hafva gjort vida mer än hvad vi lofvade, och
de, som tecknat sina bidrag — och hvilka, när allt
kommer omkring, fråga högst litet efter hela saken
— hafva all orsak att vara nöjda med det sätt,
på hvilka deras pänningar användts för därmed
afsedt ändamål. De voro nog vänliga att anförtro
åt oss att vidtaga de finansiella anordningarna.
Denna sida af saken är helt och hållet privat och
ingen har rätt — icke ens Times — att söka
kontrollera det sätt, på hvilket vi anse lämpligt
förvalta malgamitfonden. Om subskribenterna icke
haft fullt förtroende till oss, skulle de säkert icke
utan alla förbehåll anförtrott förvaltningen åt oss.»
»Ni har sålunda inte lust att gå ut ur affären?»
frågade Cornish efter en pans.
»Nej, ingalunda, min käre Anthony. Hvad ha
de stackars malgamitarbetarne gjort för ondt, för
att jag skulle så att säga öfvergifva dem vid första
svårighet, som yppat sig.»
»Nå än vinsten då?» frågade Cornish något
hastigt.
»Mr Roden är vår aflönade sekreterare. Han
förstår allt som rör vår finansiella ställning, hvilken
är något invecklad. Jag tror, att vi kunna tryggt
lämna alla detaljer åt honom att afgöra. Mitt råd
är —• och jag kan med skäl göra anspråk på att
äga större erfarenhet i fråga om
välgörenhets-affärer än någon af eder båda — att vi iakttaga
fullkomlig tystnad i denna affär. Vi ha ingen
skyldighet att svara på näsvisa frågor. Och om
— godt — om arbetaren finnes värd sin lön, . . .
så köp dig en ny hatt, min käre Anthony! Köp
dig en ny hatt!»
Cornish steg upp och såg på sin klocka. »Låt
oss gå upp till Joan och se om hon vill ge oss en
kopp té», sade hon.
»Javisst! Jag kommer efter när jag slutat.
Och nu —• inte en tanke på den saken vidare —
inte någon af er — kom ihåg det!»
»Den ha de ordentligt kommit åt», sade major
White till sitt sällskap i en ton, som om det gällt
en jockey eller en dylik »underklassare». (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
