Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teckning af Dana Gibson.
”TUR I SPEL.”
ITALIENSK HUMORESK. Öfversättning för HVAR 8 DAG
|T lockan var omkring två på eftermiddagen. De
praktfulla salarne i Monte Carlos Kasino voro
redan till trängsel fyllda af den vanliga svärmen af
spelare och nyfikna, och det var en lyckträff, att
George Blondin vid sitt inträde i stora salen fann
en ledig plats i ett hörn.
»Bara för att döda tiden, stannar jag här»,
mumlade han för sig, i det han dolde en gäspning
med sin elegant behandskade hand. Han slog sig
ner på en divan och lät sin blick vårdslöst glida
öfver de gröna borden. Spelet hade aldrig utöfvat
någon stor dragningskraft på honom. Han kände
därför ingen lust att deltaga däri, och ännu mindre
kom han på den idén att gifva sig in bland
de vanliga, regelbundet återkommande åskådarne,
hvilka — vare sig af tröghet eller girighet eller af
värklig brist på kontanter — icke deltaga i spelet,
utan föredraga att njuta af de andras upphetsning.
För öfrigt plågades George Blondin just nu af en
envis tanke på en så viktig sak, att det ej alls föll
honom in att bekymra sig om andra. Han, den
inbitne ungkarlen på 35 år; ordförande i
ungkarlsklubben i sin fädernestad Rouen, hvars medlemmar
alla voro afsvurna kvinnohatare, stod i begrepp att
gifta sig!
»Och det värsta är», mumlade han, Gu’ vete
hvilken gång i ordningen, »det värsta är, att jag
inte ens känner min tillkommande.»
Fallet var, egendomligt nog. Det var nu tre
dagar sedan han en dag, när han satt i allsköns ro
i sin klubb, fått mottaga ett bref, hvars stil var
honom obekant och hvars lakoniska innehåll var
ytterst märkvärdigt. Det löd:
»Ombord på »Etoile de France».
Käre nevö!
Efter fyrtio års bortovaro har jag återvändt
hem. Jag kommer med min dotter, som jag
utvalt till din hustru. Vi landstiga i Marseille och
vänta dig tisdag f. m. kl. 11 på Grand Hotel i
Nizza.
Din tillgifne onkel
Polycarpe Blanchard.
P. S. Lucie har 200,000 francs i hemgift.
Hon får lika mycket vid min död, utom åtskilliga
fastigheter i Rio Janeiro. Härmed 1,200 francs
som respängar åt dig.»
Detta bref hade försatt George i den största
förvåning. Först misstänkte han något dåligt skämt
af någon god vän, som ville se för hvilka frestelser
hans ungkarlslöften skulle kunna hålla stånd.
Men anvisningen på 1,200 francs var intet skämt,
utan tillät tvärtom intet tvifvel om brefvets äkthet,
hvilken för öfrigt äfven intygades af det med
fartygets namn försedda kuvertet och poststämpeln
»Marseille».
När han så blifvit fullt öfvertygad om detta
oomkullrunkeliga faktum, var hans första känsla en
viss förbittring.
»Just ett trefligt sätt af onkel Polycarpe», tänkte
han, »att efter fyrtiårig bortovaro ge lifstecken från
sig. Hur kan han känna mig, veta min adress och
mitt yrke? Och hvad har han för rätt att utan
vidare disponera öfver mig? Hans dotter!? Hvad
bryr jag mig om hans dotter! Jag är min egen
herre och gör hvad jag behagar utan att behöfva
aflägga räkenskap inför någon!»
Men å andra sidan hviskade en ljuf röst:
»Tvåhundratusen francs i hemgift!»
Då kom han på en afskyvärd tanke: Men
hvar-för har hon inte kunnat få en man i Brasilien, när
hon är så rik? Utan tvifvel är hon ful, vanskaplig,
ett missfoster! Och tänk, store Gud, huru
van-skapt, när fyrahundratusen francs och tre hus inte
kunnat uppväga det i en brasiliansk äkta mans
ögon!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
