Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖDDE I GÖLJARYD. f
let är sorg på »Skansen». »Jöddes» sten står
tom. Den oförgätlige landsmåls- och
folk-lifsskildrarens glada låt
har tystnat. Snön faller
lätt öfver det rum, där
han nu hvilar som med
sitt dragspel, sina visor
och historier målade
bilder från det svenska
folklifvet, hvilka doftade
af den nordiska
sommarkvällens björkdungar och
furuskog, bragte till
storstadens öron återklangen
af det svenska landtlifvets
sunda, naturfriska
kärn-humor.
»Jödde i Göljaryd»,
så väl bekant för hvarje
besökare åtSkansen — till
hvars främsta
dragningskrafter han länge kunnat
räkna sig — och för öfrigt i
allt Sveriges land, är borta.
Hans tomrum blir svårt
att fylla. Jödde var en
åkta landsmålare, ingen
»teaterbonde». Hans
visor och paschasor
åter-gåfvos med varm känsla
för och förståelse af det
ämne, hvars ypperliga
tolkning skapat honom
ett rykte som länge skall
lefva. Själf småländing till lif och själ, förstod han
att i sitt föredrag ingjuta all den humor och
svenskhet som är utmärkande
för »Getapuliens» söner.
»Jödde» hette, som
alla veta, Karl Petter
Rosén. Ursprungligen
eg-nade han sig åt
ingeniörs-yrket, hvarmed han ock
alltjämt sysslade under
lediga stunder.
Länge skall »Jödde»
saknas på sin historiska
sten på Skansen. Länge
skall minnet af den
godmodige, alltid lika
»uppspelte» folklifsskildraren
lefva. »Han hade», sade i
liktalet pastor Bergö å
Frimurarbarnhuset, en
barndomsvän till den döde,
»sträfvat efterattlåta
svenskarne känna Sverige. Det
var ej blött vaga
barndomsminnen från
hembygden, ej något
konst-ladt och instuderadt hos
honom, utan han hade
med hela sin själ lefvat
sig in i det allmogelif, han
sökt tolka i sång och
sägen. »Mycket tålte han
skrattas åt, men mera
hedras ändå».
KALL-FEMTENE Å BEVÄRNINGEN.
Ur de af Jödde i Göljaryd utgifna »Visor o. berättelser», hvilket häfte vi varmt rekommendera, taga vi oss friheten återgifva följande beväringshistoria.
Ja’ tviflar inte ett grånnane på, utan att dä fens
mönna utå er här, söm töcker, att ja’ ä’ farli’t
dummer nu för ti’en mä, men si.dä.s’åjja’ sä’ er:
mett vet, dä ä’ bra mönna gånger starre nu ändå,
än nör ja’ exera bevärning i alla fall! Ja, ja’ brås
noj lite’ på far min därvelaj, för han hade lite’ vet,
nör han växte öpp, men dä geck bart mä ti’en.
Jo, ja’ geck där nere på Skellingary’ å s’ulle
exera, å så en vacker da’, så köm de å sa’e te
me, att ja’ s’ulle gå ner te skojsbrynet å hålla
vakt. Puh, ja’ så’ inte ett lefvan’e kriantur å hålla
vakt för å inga aen menniska häller — mer än
Stina-Lisa mi’. Ho’ köm just te me den därninge
aftenen mä e’ äska mä lite’ smått å gödt i. A nör
ho’ hade gått sin väj — ho’ va’ tvongen te å hem
å mjölka, — så va’ dä allt ja, söm to å titta ätte’,
hva’ söm fans i äska’ må I tro. A bäst ja’ sto
där å momsa å åt, sij köm där en kär ner te me’
Han va’ knektaklädder, men så’ rekti’t hoggeli’er
ut för rexten.
»Hva’ heter du?» sa’ han.
»Jödde Jönsson», sa’ ja’.
»Dä va’ sjangtilt dä», sa’ han.
»Ja, dä har ja’ allri näkat för», sa’ ja’.
»Ja’ tror du står å äter», tötte han.
»Dä fallerar inte», tötte ja’.
»Får ja’ si, hva’ dä ä för nöenting du äter?»
sa’ han.
»Nä si dä s’a bli’ lögn dä», sa’ ja. »Men vell
han gissa’t, dä kan han lä få då», sa’ ja’.
»Dä ä’ lä sell å potater», mente han.
»Nähä», sa’ ja’, »bätter öpp», sa’ ja.
, »Då ä’ dä lä fläsk å, brö’, då», sa’ han.
»Möe bätter öpp», sa’ ja’.
»Då kan dä lä inte va aent än karf å brö’»,
tötte han.
»Jo, si ditåt lutar dä», sa’ ja’.
»Ja, dä va’ bra, dä. Nu s’a du få gissa hvem
ja’ ä’», sa’ han.
»Puh», sa’ ja’, »dä måtte lä inte va nöra könst.
Han sir me ut te å va’ en schasant», sa’ ja’.
»Nä du, bätter öpp», sa han.
»Då ä’ han lä kaftin, då», tötte ja’.
»Bätter öpp», sa’ han.
»Bevara me väl, dä s’ulle lä inte kunna va’
generalen häller?» tötte ja’.
»Nä du, möe bätter öpp», sa’ han.
»Kära hjärtanes», sa’ ja’, »dä kan lä inte va’
kongen häller?
»Jo, sir du, ditåt lutar dä», sa’ han.
; »För allt i vära», sa’ ja’ då, »va’ så skebedeli’
å håll i karfven åt me, så ja’ får ta’ taj i bössa å
hoa i gevär för hönöm». Ä han toj karfven, å ja’
toj bössa, å ja’ te å Jioa, ja, ja’ hoade så, så dä
kan I allri’ begripa. A nör ja’ hade hoat slut, så
to’ han öpp en blank tredaler ur lommen på se å
ga’ me. Men dä får ja’ då sä’, att så länge ja’
nönstin lefver, så kömmer ja’ alltid te å anka på,
att ja’ inte ba’ hönöm te å smaka på karfve , för
si dä försto’ ja’, dä va’ han galen i.
#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
