Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu hade ett godt stycke kvar till sina fyrtio,
när det gällde att sitta upp i sadeln och rida sin
ystra fåle.
»Hvilken väg?» frågade hon, när de kommit
fram till kanalen.
»Icke den vägen i alla händelser», svarade
Roden, ty hans följeslagarinna hade vändt hästen
mot malgamitverken.
Han lät höra ett skratt, som ej ljöd behagligt,
och en skugga for härvid öfver mrs Vansittarts
mörka ögon. Hon lät blicken glida öfver de gula
sandkullar, bakom hvilka fabriksanläggningarna
voro väl gömda. Intet tecken till lif kunde man
skönja. Endast då och då, när vinden låg på från
norr, kändes en svag, men ej obehaglig lukt, som
påminde om lack. Världen visste ej mera om
mal-gamitarbetarne, än om de utgjort en
spetälske-koloni.
»Ni talar», sade mrs Vansittart, »som om ni
misslyckats i stället för att ha gjort en lysande
succés. Jag tror för öfrigt», sade hon och tystnade,
som om hon verkligen tänkt något och ej blott sagt
en fras för att hålla konversationen vid makt», att
de bästa elementen i vårt sällskapslif äro de, som
förstå att taga sina motgångar gladt.»
»Jag har intet förtroende till min tur*, svarade
Percy Roden dystert. Hans värld var liten, den
bestod endast af honom själf och hans
bankbok.
Mrs Vansittart hade ej ett ögonbliijk misstagit
sig i sin uppskattning af Percy Roden eller af —
hvad han själf ansåg sig vara — sin älskare. Hon
hade afgjordt ingenting gemensamt med honom.
Hon var en fysiskt loj, men andligt liflig kvinna,
hvilkens tankar dvaldes så mycket inom
abstraktionens värld, att hon stundom nästan sjmtes
själs-frånvarande.
Percy Roden däremot skulle hafva varit en
atlet, om hans hälsa varit starkare. I sin ungdom
hade han öfveransträngt sig på fotbollspel. När
han nu för tiden tog en tidning i handen,’läste
han först »pänningmarlcnaden» och sedan
sport-afdelningen.
Mrs Vansittart såg aldrig åt någon af dessa
båda afdelningar i tidningen, utan inskränkte sig
vanligen till de nya novellerna och for endast
flyktigt öfver nyheterna från hela världen. Hon
undvek i alla händelser ett misstag, som är så vanligt
i vår tidningsläsande tid, nämligen att låta sig
uppröras af händelser i främmande land, hvilka ej på
något sätt kunna ha inflytande på ens lif.
Roden åter hade ett visst bredt intresse för
framåtskridande i allmänhet, men händelsernas
dagliga utveckling iakttog han endast med
affärsmannens blick.
Det var lätt nog att få honom att tala om sig
själf och malgamitaffären.
»Och ni måste medgifva att ni lyckats utmärkt^,
sade mrs Vansittart. »Jag ser edra grå kärror
fulla af små fyrkantiga lådor långsamt passera Park
Straat på väg till järnvägsstationen i en lång rad
hvarje dag.*
»Ja», medgaf Roden. »Vi göra stora affärer.»
Han hade ingenting emot att mrs Vansittart
ansåg honom rik, ty han hade -sett nog af världen
för att veta, att kärleken liksom annat här i lifvet
kan köpas.
»Och det finns ju intet skäl, hvarför ni ej
fortfarande skulle komma att göra stora affärer»,
fortfor mrs Vansittart, »eftersom ni säger, att er
metod att tillverka malgamit är en fullkomlig
hemlighet.»
»Ja, fullkomligt.»
»Öch hela processen är endast upptecknad i
ert minne?» frågade mrs Vansittart med en blick,
som kunde hafva väckt fåfängan till lif hos klokare
karlar än Percy Roden.
»Icke i mitt minne», svarade han. »Den är
mycket lång och späckad med tekniska detaljer,
och jag har annat att tänka på. Det är i Holzens
hufvud den finnes, och hans hufvud är bättre än
mitt.»
»Antag, att mr Holzen skulle falla ned och dö
eller bli mördad eller någonting annat dramatiskt
i samma väg — hur skulle det då gå?»
»Ah», svarade Roden, »vi hafva en skrifven
kopia — på hebreiska — i vårt lilla kassaskåp i
fabriken, och endast Holzen och jag hafva nyckeln
till kassaskåpet.»
Mrs Vansittart skrattade. »Det låter riktigt
romantiskt», sade hon. Hon höll inne hästen och
satt ett ögonblick orörlig i sadeln. >Se på den
där randen af hafvet längs horisonten», sade hon.
»Hvilken underbar blå färg!»
»Det är alltid så där mörkt, när det blåser
ostlig vind», förklarade Roden torrt och praktiskt.
»Vi tycka om att se det mörkt.»
Mrs Vansittart vände sig om och såg frågande
på honom, till hälften ännu fullföljande en
tankegång som han ej förstod.
»Emedan vi veta, att malgamitlukten då blåser
ut till sjös», förklarade han, hvarpå hon gaf en
liten förstående nick.
»Ni tänker på allting», sade hon likgiltigt.
»Nej, jag tänker blott på er», sade han med
ett litet skratt — det var hans sätt att göra sin kur.
Af fruktan att mrs Vansittart skulle skratta åt
honom, skrattade han åt kärleken — ett mycket
vanligt slag af feghet. Hon log men sade
ingenting och tillät honom därigenom, liksom hon förut
gjort, att antaga, att hon ej illa upptog hans
hyllning. Hon visste, att han i fråga om kärleken var
försiktigheten personifierad och att han ej skulle
våga sig längre, än hon uppmuntrade honom att
gå. Hon hade honom med ett ord fullkomligt i
sin hand.
De redo vidare och talade om annat. Roden,
som syntes lättare till sinnes, sedan han afskjutit
sin pil, hade fullt upp att säga — om sig själf. En
mans intressen äro identiska med honom själf, och
malgamiten utgjorde naturligtvis hufvudämnet för
Rodens konversation. Mrs Vansittart uppmuntrade
honom med märkvärdig ihärdighet att tala om
denna intressanta produkt.
»Det är underbart», sade hon — »alldeles
underbart.»
»Ah, knappast det*, svarade han långsamt,
som om det vore någonting annat att säga om
saken, hvilket han dock ej sade.
»Och jag tror ej så fullkomligt på mr von
Holzen som ni förmodar», tillade mrs Vansittart
vårdslöst. »En dag blir ni tvungen att hålla ert
löfte att visa mig malgamitverken.»
Roden svarade ej. Kanske undrade han, när
han gifvit det löfte, på hvilken hon hänsyftade.
»Skola vi rida hem den här vägen?» frågade
mrs Vansittart, hvilkens erfarenhet lärt henne inse,
att »raskt vågadt är hälften vunnet» äfven inom
sällskapslifvet. »Vi kunna få en en härlig galopp
på sanden under ebbtiden, och därpå rida vi så
sakta öfver dynerna. Jag har ett visst intresse för
— nåväl — för edra angelägenheter, och ni har
aldrig låtit mig se ens yttersidan af
malgamitverken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
