Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Han skulle vara en godbit», säger hon för
sig själf. »Bättre än Safu!»
Tata gör ej annat än skrattar. Hon skrattar
vid måltiden och skrattande slår hon sig ned bland
de andra flickorna för att hjälpa till att tugga
rötterna, hvaraf kavadrycken skall tillagas.
Den tuggade massan lägges i en stor träskål,
blandas med vatten och några dussin smala bruna
fingrar röra om det hela. Sedan de fiskat upp
rotbasten ur fatet, dansa flickorna under
handklappningar kring detsamma, hvarpå de fylla
kokos-nötsskalen med kavadrycken och kredensa dem åt
gästerna.
Höfdingens dotter räcker kavadrycken åt sin
trolofvade. Hennes min är vänlig, blicken strålar
af lycka. Hennes mor ser det med växande
förvåning, Salavea med tillfredsställelse, Mao med
förtjusning. Men Safu, som likt en tjuf smyger
sig omkring hyddan bakom de vilda rosenbuskarne,
känner en isande kyla genom lemmarne fast solen
kastar sina hetaste strålar öfver ön.
»När skola vi ha bröllop, manutagi (min
tur-turdufva)?» frågar henne Mao och griper efter hennes
kinder med båda händer.
»Vill du inte hällre fria till en annan?», frågar
hon i skämtsam ton.
»Tata», hotar han, »jag dödar den som vill
ha dig till hustru. Du är min egendom!» Hans stora
björnögon gnistra lömskt och hans röst låter som
en hväsning.
»Ja då, snart, mycket snart! I sommar ha vi
bröllop! Är du nöjd?» svarar hon och sänder
honom en passionerad blick.
Lycklig återvänder Mao hem. Den vackraste
flickan på ön skall bli hans maka. Hon skall bli
hans första hustru. Men hvarken hans enda eller
sista. Han är ju rik och behöfver ej fråga efter
vare sig höfdingen eller missionärernas lära.
Han ger upp ett högt ondskefullt skratt men
ser ej att ute på vattnet, som han måste gå förbi, hoppa
små ljus af och an. Ett dåligt tecken för honom!
Ty det är andar som vilja honom ondt.
Men Tata gnider förtviflad sina kinder med
ett fuktigt bananablad och mumlar: »Afskyvärde,
gläd dig!»
Modern andades lättare vid tanken på att allt
aflupit så väl. Men hon bevakar nu strängt
flickan för att hindra något möte med Safu. Hon
kan dock ej hindra Tata att hvarje dag göra en
liten promenad ned till hafsstranden eller att taga
sig ett bad eller göra små färder med den gamla
kanoten.
För detta sistnämnda nöje synes Tata nu vara
särskildt hågad. Knappt en dag förgår, utan att
hon paddlar ut en stund. För hvarje gång tager
hon i smyg med sig något djur: i gar en
vild-dufva, som hon själf fångat, i dag en väl stekt
fisk, i morgon en höna, som hon snattat från
modern. Ja, ibland saknar denna till och med en
spädgris, utan att kunna fundera ut hvart den
tagit vägen. Men Tata hjälper henne ifrigt att
söka under det att ett elakt leende åter spelar
kring hennes läppar.
Ätt hon ej mera träffar Safu, tycks vara henne
likgiltigt. Så tror modern. Hon vet icke, att de
båda älskande återsett hvarandra en gång efter
trolofningen och att de då fört ett lifligt samtal
som slutade med att de instämde i ett diaboliskt
skratt.
En dag kort före bröllopet kommer Mao åter
på besök till Salavea. Han språkar en stund med
höfdingen och låter därpå förleda sig af Tata till
en båtfärd med henne.
Tata sköter själf årorna. Hon ror båten längs
kusten och styr därpå in i en ödslig bugt. Här
är vattnet klart och glänsande som is. Tropikens
foglar skria öfver palmerna som kransa den höga
stranden. Ett vattenfall brusar ned och stänker
pärlor öfver dem båda.
Tata vänder båten och gör plötsligt en
oförsiktig rörelse. Hon tappar en åra som faller i
sjön på några meters afstånd. Besinningslöst
hoppar Mao öfver bord för att få fatt i den.
Knappt har han dykt ned i vattnet, förrän
en gäll hvissling skär genom luften. Den kom från
flickans läppar.
Någonting under vattnet kommer dess yta att
våldsamt uppröras. Och strax därpå utstöter Mao
ett fasansfullt skri: »En haj!»
Som vansinnig slår han kring sig för att
skrämma odjuret. För sent! I detta ögonblick, af
Tata dresserad att få tillfredsställa sin glupskhet,
var han fräckare än någonsin.
Ännu en gång ser Tata Maos fula, nu af
dödsskräcken förvridna ansikte, så försvinner det
i djupet.
Om några veckor är höfdingens vackra dotter
båtbyggaren Safus brud. Alla förvånades
där-öfver — icke därför att Tata tagit en man
henne så underlägsen i rang, utan därför att hon
öfverhufvud taget ville ha en man! Ingen inföding
skulle ha haft mod att taga till maka en flicka,
vore hon än aldrig så skön, när de onda makterna
slitit hennejur hennes trolofvades famn. Med en
sådan hustru måste en man bli olycklig. Det är
den allmänna tron.
Men Safu skrattar åt dem alla och är
öfver-lycklig. Han vet ju att det inte var de onda
andarne som skaffade den hatade rivalen ur
världen, utan endast och allenast Tatas list och
skicklighet! jOch när man rår om en så klok varelse,
kan man vara nöjd. Så resonnerar hedningen, för
hvilken ett människolif knappt har minsta värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
