Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. H. Merriman.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
/ hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehöll allt ifrön dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens i Haag besök hos en döende, af hvilken han köper för tusen gulden eu
dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck. stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet
sammanträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major White och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en
modärn man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt
upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste
väl-görenhetsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en »at home*, hos Ferribys
framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lorden, Tony Cornish,
major White, upphofsmannen till projektet mr Percy Roden och professor von Holzen.
I fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr
Percy Koden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga
en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall
förläggas till dynerna i Holland.
Feinte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med
Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän,
hvarpä Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.
I sjunde kapitlet läses en interiör af malgamitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna». Där afhållas
äfven små soiréer, vid hvilka en ung inr Rupert Dalkyn och en enkefru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.
Efter ett sammanträffande mellan miss Koden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien.
Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.
I nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett
di-rektionssammanträde för malgamitbolaget med lord Ferriby som ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf
hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på en morgonpromenad i Haag, hvarvid hon slugt försöker
utleta hans hjärtas hemlighet. — Därpå träffa vi Cornish på besök hos en rik City-man, mr Wade, på dennes landtställe. Hans
dotter Marguerite har hämtat Cornish vid stationen. Mr Wade erbjuder Cornish sin dotters hand, men denne säger nej, hvarpå
mr Wade börjar en skarp kritik af malgamitföretaget, hvilket han afslöjar som ren affärssvindel och tillråder Cornish att alldeles
lämna. Denne meddelar sig med major White och de söka öfvertala lord Ferriby att ge det hela på båten, men förgäfves.
Därpå uppvakta en komité af pappersfabrikanter lorden och yrka på nedläggandet af malgamitaffären — allt lika
förgäfves. Mrs Vansittart och mr Roden sammanträffa på en morgonridt i Haag. Han forledes af sin kärlek att låta henne följa
med inom malgamitverksområdet. Holzen kommer emellertid dem till mötes och förhindrar på föregifna skäl, att mrs Vansittart
— som har att hämnas sin mans död på Holzen — får den önskade inblicken i förhållandena vid fabriken.
(Forts från n:o 20). *
Sjuttonde Kapitlet.
uFör alla åkommor finnes det tvä
botemedel — tid och tystnad.11
» vl an ’ia^ar mig Onkel Ben — begrips?»
för–i- klarade en man långsamt för sjätte gången
för en annan. De sutto tillsammans vid ett litet
järnbord på trottoaren utanför det lilla Café de
l’Europe, hvilket ligger vid en gränd, som leder
från Keize Straat till Scheweningens fyrbåk. Det
var alldeles mörkt, och en ensam nattsvärmare vid
nästa bord tycktes hafva fallit i sömn. Den
sparsamme världen på Café de l’Europe hade kommit
på den goda idén att konstruera en lykta af
långsträckt form, ej olik armen på en semafor, hvilken
skulle på samma gång vara skylt för hans lokal
och lysa för kunderna på gatan. Men idén, lik så
många andra af högre snillefrukt, hade endast
lämnat allmänheten i mörker.
»Ja», fortsatte samme talare utan motsägelse
och med en röst, som man kan få höra i hvilken
värdshuslokal som hälst i England nästan hvarje
afton i veckan — en typisk »krogtalare»-röst —
»ja, de ha alltid kallat mig för Onkel Ben. Dom
tycks hålla af mej. Jag har ju sett hundratals af
dom komma och gå. Men nu ä’ de’ då värre än
någonsin, Gu’ vare oss nådig!»
Hans hand föll tungt ned på järnbordet, och
han såg sig omkring med slö och halfnykter blick.
Han kände sig upplagd för förtrolighet, och under
sådana förhållanden är en man farlig, vare sig
drucken eller nykter. Det var endast skada, att
Onkel Ben i denna meddelsamma sinnesstämning
icke hade någon mera sympatisk sällskapsbroder
än en gammal försupen fransman, som inte talade
ett ord engelska.
»Hva’ jag vill veta, fransman», fortsatte
engelsmannen med tjock, hes röst, «ä’ hur länge du varit
i de’ här yrket och hva’ du känner till om’et, du
och de andra fransmännen. Men de’ ä’ ju ingen
af oss som kan den andres tungomål. De’ ä’ ett
riktigt Babels torn.» — Och Onkel Ben spädde
på sin omtöckning med litet mera alkoholisk dimma.
— »De’ va’ därför jag visa dej vägen ut ur fabriken
öfver järnstaketet, där tomfaten stå, och förde dej
hit till de’ här värdshuset och bjöd på en butelj
konjak för två — och de’ ä’ gentilt, för de’ ä’ inte
mina pängar, utan dom andra ha utsett mej till’et,
eftersom jag kan lite’ franska — comprenni?»
Benjamin ansåg i likhet med många af hans
landsmän, att om man talar engelska med hög och
tydlig röst och tillägger ordet »comprenny» i kraftig
ton för att angifva, att man ej tänker tåla något
nonsens, så öfversättas de förra anmärkningarna
på underbart sätt för åhöraren. »You comprenny
— hm? Yes. Otti.»
»Oui», svarade fransmannen och räckte fram
sitt glas, under det Onkel Ben kände sig högst
stolt öfver sitt främmande tungomål.
Han strök eld på en sticka för att tända sin
pipa — en af de tjocka svafvelstickor, som kaféet
bestod — och gästen vid bordet bredvid vände sig
därvid om i stolen. Tändstickan flammade upp
och visade honom två ansikten, hvilka han noga
studerade. Båda ansiktena voro otvättade och
djupt fårade. Hvitt, stripigt kindskägg och
mustascher gjorde ögonlockens rodnad och den mattgula
ansiktsfärgen än skarpare framträdande. De gafvo
intryck af hopplöshet och elände, och hos båda
fanns denna sorgliga likhet mellan personer, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
